ket afgjordt beslutat sig för atticke göra uppror. Hr de Girardin säger vidare att en a m af 900,000 man, utan något krig att sy -Belsätta den ned, ovilkorligen måste leda till enarepublik; och han påminner kejsaren om dessa den hel. skriftens ord: Den som tager till svärdet, skall med svärd förgås. x x k Om den franska militärens ställning i poUtiskt afseende kan man bilda sig ett begrepp af det faktum att tvenne soldater, tillhörande Paris garnison, nyligen blifvit deporterade, derför att de vågat bevista ett valmöte. I Rappel förekommer en artikel härom af J. Michelet. Den gamle professorn och historieskrifvaren önskar bidraga till den subskription, som för dessa två soldater föranstaltats. Det är sannt att Napoleon, huru mycket han än vid statskuppen vädjade särskildt till armöns opinion, några få månader scdnare praktiskt fråntog soldaterna den rösträtt de innehaft under republiken genom att förordna att de ej längre finge votera annorsti i sina resp. hemorter. Som naturlig ska få af dem kunde undfå permission fi att afgifva sin röst, var armån sålunda i det närmaste beröfvad en af de vigtigaste medborgerliga rättigheterna. Den oförsonliga pre sen söker nu uppväcka missnöje bland militären, och historien om sergeant Boichot, som är 1848 valdes till deputerad för Paris med en betydlig majoritet, under det hans medtäflarej. marskalk Bugeaud, föll igenom, berättas i en form, hvarmed tydligen afses att framkalla så stor sensation som möjligt. När det blef kändt, att Boichot var kandidat, sökte de militära myndigheterna locka honom att afstå från kandidaturen genom erbjudande af ett par löjtnantsepåletter. Boichot afslog anbudet och blef då under en lumpen förevändning arresterad. Efter förloppet af tre veckor lössläpptes han och fördes till krigs ministern, som bjöd honom på middag. Sergeanten undanbad sig äfven denna oväntade ära, och först sedan han lemnat krigsdepartementets lokal samt köpt sig en tidning, erfor han skälet till den så förvånande artigheten — han läste att han var vald till representant för Paris. Derne sergeant Boichot lefver ännu: och helt nyligen stod i Rappel att läsa ett så lydande bref från honom: Brässel den 22-nov. Herr Redaktör! Jag sänder er min skärf till bidrag åt de två soldater, som fallit offer för kejserlig despotism. Den förhatliga handling af godtycke, hvaraf de nu lida, måste öppna allas ögon, ty den utgör ett ytterligare bevis på att december-regeringen beslutit beröfva armön allmänna medborgerliga rättigheter och göra densamma till ett viljelöst verktyg åt makten. Men hämndens timma är nära, och jag hyser den öfvertygelsen att, då den kommer, våra soldater, alla söner åt arbetets min, skola förstå att folkets sak är deras. Mottag min broderliga belsning! Boichot, f. d: sergeant-major, f. d. folkrepresentant. Genom den omtalade subskriptionen voro för en vecka sedan 1,168 frank samlade. Enligt flera tidningars utsago, finnag bland de bidragande ganska många soldater. Denna förelse bynbstverkligen vara af stor vigt; det är ett helt nytt symptom, af hvars utveckling mycket är att vänta. Det vore oförnuftigt att antaga, det ärmåns stämning är densamma nu som är 1851. BSoldaterna måste, trots all disciplinens stränghet, insupa den mening som är landets — och alltså kan det äfven i afseende på dem icke vara så mycket värdt med kejsarens prestige; som man vill låta påskina. Från Rom erfar man nu att det ckumeniska mötets förhandlingar skola på det strängaste hemlighållas; på det att intet må i förtid kommenteras af pressen. Få se nu, hvem som är mäktigare; påfven eller tidningspressen, och huruvida det skall vara möjligt för påfren att hålla pressens argusögon ute. mellertid skall vakt hållas kring mötets lokal, och deltagarne i detsamma skola afligga den strängaste tysthetsed, till hvilka försigtighetsmått kommer den omständigheten, att förhandlingarne skola föras på det döda latinska språket. Man kan emellertid vara lugn. Både Times och andra blad skola nog sätta allmänheten i tillfälle att, det oaktadt blicka in i dessa mörksens gerningar och bedöma