186 — som äro så lyckliga som jag och få sitt allra första tycke — och, för att vara fullt uppriktig, vill jag förtro dig, Martha, att jag varit kär i Leiler, alltsedan jag såg honom i Marstrand för ett år sedan, — Oafbrutet, Amelie? — Jaha, just oafbrutet. — Se mig i ögonen, Amelie, och säg mig detta. -Min Gud, hvad du är plågsam, Martha du borde blygas att icke tro mina ord. Jag har långt mera förtroende till hvad jag läser i ditt ansigte, och, Amelie, hvarför denna förställning oss emellan? Se, om icke klara tårar stå dig i ögonen . . O, Amelie! har jag under årens lopp så litet varit din syster, att du icke fattat mera förtroende till mig? Hvarför. vill. du slå dunsteri ögonen på mig? Jag kanske ändock känner dig bättre, än du gör sjelf, och jag är fast besluten att rädda dig från att begå en dårskap, som skulle kosta både din och — Wilners lycka...Ja, nu är det sagdt, och du behöfver ej vända bort ditt ansigte för att dölja din rodnad . .. Det måtte vara bra mycket klokare af dig: att tycka om Wilner, som du känner och hvilkens karakter du från barndomen lärt dig värdera, än att fatta böjelse för den förstkommande främling; och då du icke velat lyda de råd, jag hittills gifvit dig, eller antaga de skäl, jag uppställt mot ditt giftermål med Leiler, så