— 154 —
att ett ögonblick få andas ut; men då en
stor samling menniskor rör sig i en våning,
finnes ej frid i någon vrå. Knappt hade
Martha tagit plats i ett soffhörn, förrän hon
Hörde någon med snabba steg nalkas. Hon
reåte :sig hastigt och ämnade gå den kom-
mande till mötes.
Det var Wilner.
-— Nå, äntligen finner jag dig, Martha!
Jag har sökt dig öfverallt — goda, kära
Martha, låt mig tala med dig ett enda ögon-
blick!
— Är det något ledsamt, Wilner? Du
ser så upprörd ut.
-— Ja, upprörd är jag, det är sanning.
Kan du ej se hvad det är som fattas mig?
Säg, MärtHa, kän du: det ej? frågade Wil-
ner och förde hennes hand med feberaktig
häftighet till sina läppar och märkte troli-
gen ej att han kysste balhandsken.
Nej! sade Martha sakta; ty hon hade
svårt att ljuga och hon förstod honom dock
långt bättre, än han kunde ana.
2 Nåväl, Martha! Jag måste då i tyd-
liga ord bedjå dig blifva min — min för hela
ifvet! ;
En purpärsky steg upp på Marthas kin-
der och hennes ögon lyste ett ögonblick af
en besynnerlig glans — i det nästa var
hon äter densammå som alltid och sade
Din syster, Wilner, vill jag alltid vara.