— 154 — att ett ögonblick få andas ut; men då en stor samling menniskor rör sig i en våning, finnes ej frid i någon vrå. Knappt hade Martha tagit plats i ett soffhörn, förrän hon Hörde någon med snabba steg nalkas. Hon reåte :sig hastigt och ämnade gå den kommande till mötes. Det var Wilner. -— Nå, äntligen finner jag dig, Martha! Jag har sökt dig öfverallt — goda, kära Martha, låt mig tala med dig ett enda ögonblick! — Är det något ledsamt, Wilner? Du ser så upprörd ut. -— Ja, upprörd är jag, det är sanning. Kan du ej se hvad det är som fattas mig? Säg, MärtHa, kän du: det ej? frågade Wilner och förde hennes hand med feberaktig häftighet till sina läppar och märkte troligen ej att han kysste balhandsken. Nej! sade Martha sakta; ty hon hade svårt att ljuga och hon förstod honom dock långt bättre, än han kunde ana. 2 Nåväl, Martha! Jag måste då i tydliga ord bedjå dig blifva min — min för hela ifvet! ; En purpärsky steg upp på Marthas kinder och hennes ögon lyste ett ögonblick af en besynnerlig glans — i det nästa var hon äter densammå som alltid och sade Din syster, Wilner, vill jag alltid vara.