skulle sköta dem? Gamla Stina kanske? —
Jag tycker just jag ser henne i sina mo-
derliga bestyr. Göda kyckligar det duger
hon till; men barn , . . Fram med ett an-
nat förslag; det der duger ej.
— Nej, icke förrän ni tillåtit mig ut-
veckla mitt första. Jag tänkte fråga om
icke er syster . . .
— Min syster?
— Ja, ni har förr ofta uttalat den ön-
skan att er syster skulle komma och bo
hos er och såmedelst skaffa er ett trefligare
hemlif. Särdeles tyckes mig att ni känt
behofvet deraf, sedan ni blef provinsial-
läkare och bosatt på landet.
— Säg snarare straxt utom staden; men
det var ändå så mycket att jag kan, likt
Carlskroniten som flyttade til Lyckeby,
tacka Gud att jag icke är inföding. Jaså,
sedan jag kom på landet, har jag alltså ön-
skat att syster min skulle komma och hus-
hålla för mig? Det är sannt, men det var
för att få ett lugnt och trefligt hem. Karin
är huslig, förståndig, ja, verkligen en för-
träfflig qvinna med ett lugnt och godt lynne,
oaktadt hon ingalunda dansat på rosor un-
der sin ungdom, och att nu belasta hennes
och min ålderdom med fem barn, då vi
båda varit kloka nog att icke gifta 088 —
nej, det är för starkt. Hvart skulle då vår
hemtrefnad, vår ro efter lifvets stormar taga
vägen — nej, jag tackar hm, hm! Stac-