Hvarjehanda nyheter. En inqvartering. I närheten af Riddarhustorget befinner sig en glasbod. En ibodegarens tjenst anställd yngling hade en afton i sistlidna vecka på vanligt omsorgsfullt sätt tillstängt alla ingångår, fönster och dörrar till densamma. Påföljande morgon i vanlig tid infann han sig för att åter öppna dem. Döm om hans öfverräskning, då, vid dörrarnes öppnande, tvenne muntra och lifliga råbockar med graciösa språng: ila honom till mötes från det inre af magasinet! Ynglingen tager först åtgkilliga baksteg, men skyndar sedan att kasta en forskande blick inåt det halfmörka magasinet. Förvåning på förvåning! I bakgrunden upptäcker han en oformlig massa, som för honom gestaltar sig som en kolossal cylinder, öfverhöljd af en filt, till en höjd af ett pår manslängder uppstaplad på fyra bastanta pelare. Ynglingen spänner blicken på det mystiska föremålet i det mystiska halfdunklet. Men föremålet gör nu en lika hastig som öväntad rörelse, uppgifver ett trumpetande ljud och svänger — som gossen sedermera lär uttryckt sig — en vattenledningsslang öfver hans hufvud. Med håret på ända, mållös af fasa, störtade gossen ut ur magagBinet. Utkommen och seende sig ej förföljd, återvann han snart så pass fattningen, att han förmådde uppgifva nödrop. En liten folksamling uppstod snart. Man trodde till en början, att ynglingen hade förlorat förståndet; slutligen följde ett slags förklaring. Långsamt och försigtigt vågade slutligen några de modigaste eller nyfiknaste att begifva sig in i magasinet och taga un derverket i beskådande — på tillbörligt och aktningsfullt afstånd, det förstås. ångfaldiga voro de gissningar, som uttalades öfver sannolikheten af hvad species det lefvande okända föremålet tillhörde. En liten flicka från folkskolan vågade en förmodan att det vore en — elefant. Med full sannolikhet kunde dock talarinnan ej påstå detta, ty hon hade blott läst om, men aldrig sett dylika. En poliskonstapel förkastade med indignation denna blott på teoretisk, men ej på praktisk erfarenhet grundade hypotes. En gammal gumma vågade framkasta en vink, att föremålet troligen vore sjelfva — mensklighetens arffiende. En skeptisk gardist i släpmundering förkastade dock detta ytterst bestämdt, särskildt fästande gummans uppmärksamhet derpå, att föremålet ifråga härtill allt för mycket afveke från den i folkföreställningen traditionela formen. Häri instämde folkskoleflickan och poliskonstapeln. En slagtardräng vågade en förmodan, huruvida ej djuret (ty att det var ett djur, derpå var han säker) — vore en buffeloxe. Slutligen anlände tvenne ungherrar, på väg till det närbelägna gymnasium, som på grund af sina nar turhkistoriska studier vågade med bestämdhet förklara, att djuret verkligen vore en elefant. Så var det ock. Detta var nu godt och väl, men ännu återstod att besvara den frågan, huru en dylik långväga och ovanlig resande kunde så der helt plötsligt uppenbara sig inom de fyra väggarne at en omsorgsfullt tillstängd glasbod. Att det tillgått på fullt naturligt sätt, -N var man nu fullt ense. Vid verkställd undersökning upplöstes ock hela historien på följande enkla sätt: Elefanten tillhörde ett litet menageri, som aftonen förut an