Hvarjehanda nyheter.
En inqvartering. I närheten af Riddar-
hustorget befinner sig en glasbod. En ibodega-
rens tjenst anställd yngling hade en afton i sist-
lidna vecka på vanligt omsorgsfullt sätt till-
stängt alla ingångår, fönster och dörrar till
densamma. Påföljande morgon i vanlig tid
infann han sig för att åter öppna dem.
Döm om hans öfverräskning, då, vid dörrarnes
öppnande, tvenne muntra och lifliga råbockar
med graciösa språng: ila honom till mötes från
det inre af magasinet! Ynglingen tager först åt-
gkilliga baksteg, men skyndar sedan att kasta en
forskande blick inåt det halfmörka magasinet.
Förvåning på förvåning! I bakgrunden upptäcker
han en oformlig massa, som för honom gestaltar
sig som en kolossal cylinder, öfverhöljd af en filt,
till en höjd af ett pår manslängder uppstaplad
på fyra bastanta pelare.
Ynglingen spänner blicken på det mystiska
föremålet i det mystiska halfdunklet. Men före-
målet gör nu en lika hastig som öväntad rörelse,
uppgifver ett trumpetande ljud och svänger — som
gossen sedermera lär uttryckt sig — en vatten-
ledningsslang öfver hans hufvud. Med håret på
ända, mållös af fasa, störtade gossen ut ur maga-
gBinet. Utkommen och seende sig ej förföljd, åter-
vann han snart så pass fattningen, att han förmåd-
de uppgifva nödrop. En liten folksamling upp-
stod snart. Man trodde till en början, att yng-
lingen hade förlorat förståndet; slutligen följde
ett slags förklaring. Långsamt och försigtigt vå-
gade slutligen några de modigaste eller nyfikna-
ste att begifva sig in i magasinet och taga un
derverket i beskådande — på tillbörligt och akt-
ningsfullt afstånd, det förstås.
ångfaldiga voro de gissningar, som uttalades
öfver sannolikheten af hvad species det lefvande
okända föremålet tillhörde. En liten flicka från
folkskolan vågade en förmodan att det vore en
— elefant. Med full sannolikhet kunde dock
talarinnan ej påstå detta, ty hon hade blott läst
om, men aldrig sett dylika. En poliskonstapel
förkastade med indignation denna blott på teo-
retisk, men ej på praktisk erfarenhet grundade
hypotes. En gammal gumma vågade framkasta en
vink, att föremålet troligen vore sjelfva — mensklig-
hetens arffiende. En skeptisk gardist i släpmun-
dering förkastade dock detta ytterst bestämdt,
särskildt fästande gummans uppmärksamhet derpå,
att föremålet ifråga härtill allt för mycket afveke
från den i folkföreställningen traditionela for-
men. Häri instämde folkskoleflickan och polis-
konstapeln. En slagtardräng vågade en förmo-
dan, huruvida ej djuret (ty att det var ett djur,
derpå var han säker) — vore en buffeloxe. Slut-
ligen anlände tvenne ungherrar, på väg till det
närbelägna gymnasium, som på grund af sina nar
turhkistoriska studier vågade med bestämdhet för-
klara, att djuret verkligen vore en elefant. Så
var det ock.
Detta var nu godt och väl, men ännu återstod
att besvara den frågan, huru en dylik långväga och
ovanlig resande kunde så der helt plötsligt up-
penbara sig inom de fyra väggarne at en om-
sorgsfullt tillstängd glasbod. Att det tillgått på
fullt naturligt sätt, -N var man nu fullt ense.
Vid verkställd undersökning upplöstes ock hela
historien på följande enkla sätt: Elefanten till-
hörde ett litet menageri, som aftonen förut an-