Att sedan han ofvanstående dag, med vinden varierande från 80 till NO, mot aftonon under regn och snöryra kl. half 7 enligt beräkning skulle befinna sig vara i närheten af Bogskären, belägna omkring 7!4 tyska mil öster om Svenska Högarne, han under vändningen SO-vardt för att lägga bi för natten oförmodadt kände flera grundstötar. Han trodde då, att han törnat å dessa skär, men fann snart, att strömmen satt honom förut i besticket och att fartyget strandat å Stockholms skärgårds yttre skär. Masterna kapades, Sjön bröt rätt öfver hela fartyget, som då kastades upp mot en mindre bergsklippå, der det stod fast på 3 ä 4 fots vatten. Båten — . det enda räddningsmedlet ombord — slogs genast loss och försvann i böljorna, då besättningen härigenom befann sig i redlöst till. stånd på vraket, Dagen efter, den 30 oktober, var vinden SV med storm och hög, brytande sjö. Fartyget märktes i dagningen håfva strändat å en liten bertgsklippa, SO om Lillö, en half mil i SV från Svenska Högarne. För att visa nödsignaler i en trakt om 16 qvadratmils vidd, som ej är bebodd afindgon mensklig vårelse, upprestes storsegelsgaffeln, skårtvad till tillräcklig höjd med några af fartygets ledstänger, hvarpå fästes svenska flaggan söfrerst: och en stor namnstandert inunder. Signalstången surrades fast vid fartygets pumpar. Man väntade hela denna dag förgäfves att erhålla någon hjelp. Fartyget började öppna sig å stybords sida. Allesammans ombord vöro genområta och: förfrusna, och det var till och med svårt att ens erhålla en bit bröd. Der 31 oktober var vinden SV med full storm. Sjön bröt nw med största våldsamhet rätt öfver vraket, gom började gå i stycken. Ånnu voro alla vid lif, ehuru (döden nalkades med hotande: steg. Ingen hjelp syntes ännu till. Den 1 november dagades under ett rysligt väder med sydvestlig storm. Fartyget kantrade nu rätt öfver på stybords sida, hvarigenom spanmålen började rinna ut. Kaptenen och besättningen väntade fu ej annat än att äfven de i sin tur, sedan fartyget krossats, skulle krossas mot den hårda klippan. : Klockan 12 på dagen utkommostill:;dem i en båt — man hade genom störm och oväder rott den långa vägen af Å!l, mil från Rödlöga skärgård, den närmast bebodda kronolotsen Jan Erik Ingman från Kudoxa med sin hustru och hemmansegaren Magnus Westerman med drängen Anders Gustaf Jansson, hvilka nu med stor svårighet och lifsfara nalkades olycksstället. Dessa personer voro alla hemmai Blidö socken samt Kudoxa och Svartlöga byar. De hade på det ofantliga afståndet från ett högre berg sett nödsignalerna från vraket, men ej kunnat komma ut för det rasande ovädret. De kunde nu ej nalkas tätt intill vraket med sin. båt, utan förde en lina med sig, som de kastade: i; land på den lilla låga klippan, der de skeppsbrutne med förfrusna lemmar tillbragt trenne: dygn. : Hvar och en af de 6 personer, som utgjorde fartygets besättning, fastgjorde nu linan :omkring lifvet på sig och störtade sig derpå i. bränhbingarna, hvarefter de en efter annan lefvo -halade till båten och der upptagne. Då kaptenen, med linan om lifvet, störtade sig i sjön, hoppade hans hund efter honom, men yräktes af de våldsamma brottsjöarne åter tillbaka till klippan, der han kraflade sig upp. Den sista mannen å klippan fastgjorde hunden i linan på samma gång han fäste den om sig sjelf. De skeppsbrutne fördes derefter i land på Svenska Högarne, der de fingo komma in i lotsstugan och uppvärma sina stelnade lemmar samt ömsa torra kläder af lotsarnes egna klädesplagg. De å denna plats stationerade kronolotsar, der högst sällan några fartyg anlöpa, hade få dagar förut begifvit sig in till Rödlöga för att derifrån till sig utföra proviant. Först den 6 dennes kunde de skeppsbrutne komma derifrån och sedan fortskaffa sig vidare hit till Stockholm för att såsom i dag begifva sig till hemorten. Fartyget tillhörde befälhafvaren och var oassureradt. Kapten BR. Ulner, som är befälhafvare å lotsverkets ångfartyg Frey, jemte besättningen å detta åugfartyg, voro den 7 dennes i tillfälle att under nära liknande omständigheter, som ofvan är nämndt, utföra en vacker räddning af menniskolif, hvarvid förloppet är följande: Ofvannämnde dag på förmiddagen under svår sydvestlig storm observerades från lotsutkiken vid Warberg en nödflagg, som vajade från den lilla klippan Klåback, bland dervarande yttre skär. Kapten Ulner, som för tillfället låg med Frey i Warberg, lät genast elda upp och utgick till klippan, i lä om hvilken han anlände kl. 12 middagen. Freys besättning jemte kronolotsen Holmström från Warberg, . hvilken sednare och matrosen Wetterstrand från Frey gåfvo prof på ovanligt dödsförakt, begåfvo sig i ångfartygets lilla båt ut att rädda de skeppsbrutne å klippan. Dessa voro tre man och kaptenen från förolyckade Holländska köffen Broedertrouw, hemmå i Veendam. De nödställde räddades på så sätt, att en lodlina kastades från båten till klippan, hvarefter de en oeh en i sender halades till båten. klippan hade de måst vistas i tolf timmars tid, derunder utsatte för vindens och yvågornas hela raseri. Kaptenen å koffen ligger svårt sjuk, emedan han af sjön blifvit våldsamt kastad mot den bergsklippa, hvarpå de skeppsbrutne sökte sin räddning.