ton. Hvar tager du dessa stundom milda,
stundom vilda melodier ifrån?
— Jag vet ej, mamma; de ljuda i mina
Öron, och jag återgifver dem så godt jag
an.
— Om din far hört dig spela i afton, skulle
han måhända varit förtjust, och ur musika-
lisk synpunkt må dina fantasier vara bra;
men mig ängsla dessa häftiga öfvergångar
från ett ljuft svärmeri till vild förtviflan. —
Hur kan du känna så, min Martha — du,
som ännu är endast ett barn?
— Ett barn, eftersade Martha långsamt
och lät sina fingrar leka på tangenterna,
liksom det varit henne omöjligt att lemna
dem. — Et: barn, mamma! Jag vet icke
om jag någonsin varit ett barn, och är jag
det ännu, så förblir jag det visst alltid —
ty icke kan jag minnas att jag någonsin
kännt eller tänkt annorlunda än jag nu gör.
Musiken har varit min dröm om natten,
min njutning om dagen, och jag hoppas det
skall alltid så förblifva — och åter flögo
Marthas fingrar i hejdlös fart öfver pianot.
— Nej, kära min flicka håll upp för i
afton, sade modren, ej längre i stånd att
uthärda musiken. Jag är så orolig öfver
att icke Rudolf kommer hem — Vädret är
så svårt.
— Åh, lilla mamma, sade Martha med en
otålig skolflickknyck på nacken. — Pappa
lär väl förr varit ute i så pass svårt vVä-