ton. Hvar tager du dessa stundom milda, stundom vilda melodier ifrån? — Jag vet ej, mamma; de ljuda i mina Öron, och jag återgifver dem så godt jag an. — Om din far hört dig spela i afton, skulle han måhända varit förtjust, och ur musikalisk synpunkt må dina fantasier vara bra; men mig ängsla dessa häftiga öfvergångar från ett ljuft svärmeri till vild förtviflan. — Hur kan du känna så, min Martha — du, som ännu är endast ett barn? — Ett barn, eftersade Martha långsamt och lät sina fingrar leka på tangenterna, liksom det varit henne omöjligt att lemna dem. — Et: barn, mamma! Jag vet icke om jag någonsin varit ett barn, och är jag det ännu, så förblir jag det visst alltid — ty icke kan jag minnas att jag någonsin kännt eller tänkt annorlunda än jag nu gör. Musiken har varit min dröm om natten, min njutning om dagen, och jag hoppas det skall alltid så förblifva — och åter flögo Marthas fingrar i hejdlös fart öfver pianot. — Nej, kära min flicka håll upp för i afton, sade modren, ej längre i stånd att uthärda musiken. Jag är så orolig öfver att icke Rudolf kommer hem — Vädret är så svårt. — Åh, lilla mamma, sade Martha med en otålig skolflickknyck på nacken. — Pappa lär väl förr varit ute i så pass svårt vVä