— LO — Den dag, vi inbjuda dem som ha lust att ett ögonbiick stanna vid Stolpet, är en molndiger novemberdag Vattenmängden är nästan dubbelt så stor somi högsommaren; färgbrytningen mellan den svarta massan, som dånande störtar sig ner för den lodräta. klippväggen, och det hvita skummet, som ryker mot höjden, framkalla en hemsk effekt; -tallurne på klippans ena kant luta sig hotande ner öfver afgrunden, och öfver det hela hvilar en grå hösthimmel — intrycket är underbart gripande, melankoliskt, men storartadt. Det svaga dagsljusets sista strimma sjunker-allt mer och mer ivester, och snart insvepeg landskapet i den annalkande nattens första halfmörker, här och der genomskuret-af de kringliggande bostäderrnas spiselsken, hvilket: svagt och ovisst dallrar genom de låga fönsterrutorna. Stormen och vattnets brus uppstämma iförening en konsert, om ej ljuft harmonisk, dock så mycket mer högljudd och imponerande. Det kunde tyckas som en hvar, den der egde tak öfver hufvudet, denaa afton helst bordt hålla sig. derunder, men icke desto mindre syntes en enslig vandrare med hatten i hand och dröjande, vacklande steg gå fram och åter invid vattenfallet. Ömsom höjde han sin blick mot den blygrå himlen, ömsom sänkte han den till jorden eller lät den följa det hvita skummet, som vattnet