— LO —
Den dag, vi inbjuda dem som ha lust att
ett ögonbiick stanna vid Stolpet, är en
molndiger novemberdag Vattenmängden är
nästan dubbelt så stor somi högsommaren;
färgbrytningen mellan den svarta massan,
som dånande störtar sig ner för den lod-
räta. klippväggen, och det hvita skummet,
som ryker mot höjden, framkalla en hemsk
effekt; -tallurne på klippans ena kant luta
sig hotande ner öfver afgrunden, och öfver
det hela hvilar en grå hösthimmel — in-
trycket är underbart gripande, melankoliskt,
men storartadt.
Det svaga dagsljusets sista strimma sjun-
ker-allt mer och mer ivester, och snart in-
svepeg landskapet i den annalkande nat-
tens första halfmörker, här och der genom-
skuret-af de kringliggande bostäderrnas spi-
selsken, hvilket: svagt och ovisst dallrar
genom de låga fönsterrutorna. Stormen och
vattnets brus uppstämma iförening en kon-
sert, om ej ljuft harmonisk, dock så mycket
mer högljudd och imponerande.
Det kunde tyckas som en hvar, den der
egde tak öfver hufvudet, denaa afton helst
bordt hålla sig. derunder, men icke desto
mindre syntes en enslig vandrare med hat-
ten i hand och dröjande, vacklande steg gå
fram och åter invid vattenfallet. Ömsom
höjde han sin blick mot den blygrå himlen,
ömsom sänkte han den till jorden eller lät
den följa det hvita skummet, som vattnet