a
strök sigsöfver. pannan. och. kämpade med
en - häftig, :sinnesrörelse; — Wilhelm! Det
gafs en tid, då din, mor var mig kär fram-
för allä andra varelser på jorden, och detta
oaktadt. har. jag måhända något att förebrå
mig mot.henne; och blef. .mot min vilja en
direkt orsak till.de; olyckor, som sedan träf-
fade henne. Det. är, således: ej, mera:,än
billigt, att då jag sedan fick, reda.på:hen-
nes tillflyktsort och fann; henne .nödställd,
jag skyndadestill hennes undsättning och tog
mig an hennes. oefterlemnade son. — Der
har du allt hvad jag nu kan säga dig.
— - Allt är. mig dunkelt rörande, min här-
komst;. men, hvad mitt. minne troget beva-
rat. är; huru vid er åsyn;min mor, förkros-
sadisjönk till: edra fötter;. kallade. er sin
välgörare och ;tiggde.er om förlåtelse... O,
jag minnes alltför. väl, dennas dag — hur
ni vänligt. upplyfte, henne och .hviskade:
att allt. var glömt; och varnande pekade
på barnet, som ej borde höra några bekän-
nelser från en mors läppar, — Ah, det var
för sent — barnet hade hört och; sett och
gömde denna scen i. sitt sinne, — Den nå-
gra dagar derefter döda modrens minne var
besudladt, och en droppa gift stänkt i den
heliga saknad sonen. bort känna. — Edra
ord nu, kasta ett förfärligt ljus öfver detta
dunkla minne... — Min mor har då bedragit
er — sårat den ädlaste — den — -—
— Din mor är utan skuld. — Tro dessa