up SLOCKHONISKA TUSLUUTUNUNLEINUNAS LILSLUUIU UdE
från dag. Mårkisen behöfver dessa notiser
för sitt stora arbete.
Från middagen med gösen 3 la Soto-
mayor är det blott ett steg till schwei-
zerierna. Dem har vår författare noga stu-
derat.
Något egentligt cafelif, motsvarande det
franska och isynuerhet det parisiska, finnes
icke i Stockholm. Deremot finnes bland vissa
klasser det så kalläde källårlifvet, hvilket är
något helt annat är det försträmnda.
Nästan alla öfriga cafter kallas schwei-
zerier, emedan dylika uppsattes först af
schWeizare, och flerå af dem ärv förenade med
söckerbageri och pastejtillverkning. Uppass-
ningen besörjes af unga och vanligtvis vackra
frunfimmer. Det händer att några af dessa
sehweizerier äro föga annat än ett slags
måisons de tolerance, har man sagt mig,
ehuru jag visst icke tror att de flesta gästerna
gå dit i annan afsigt än att dricka litet kaffe
och mycket punsch, röka ett halft dussin ci
garrer, ögna i de få tidningar som finnas och
för öfrigt causera till långt fram på natten.
Och likväl vill jag icke, när jag alldeles:
opartiskt betraktar detta lif, medgifva att
det stockholmska schweizerilifvet är rågot
särdeles värdt att rekommendera. På för-
middagen besökes dessa lokaler föga, det är
sant, men man intager sin middag tidigt och
omedelbart derefter beger sig största delen
af Stockholms ungkarlar till schweizeriet för
att dricka kaffe och punsch, hvarmed fort-
sättes till midnatt samt ofta långt derutöfver.
Ena parisare kan också tillbringa flera tim-
mar på sitt caf och lemnar det ofta icke
förr än vid midnatt, men under den tiden
konsumerar han icke mer än en liten kopp
kaffe samt ett litet glas cognac och, det vig-
tigaste af allt, han går ej på caftet förrän
dagens arbete är slutadt. Det är visst sant,
att Paris också har något som kallas absint-
timmen, tiden mellan klockan fem och kloc-
kan sex e. m., men jag tror icke att så många
parisare begagna sig af den timmen, som det
är stockholmare, hvilka begifva sig till schwei-
zeriet redan klockan fyra eller till och med
derförut. För öfrigt vill jag vi:st icke sätta
mig till domar2 öfver de begge nationernas
vanor och ovanor. Jag blott berättar fakta,
sådana jag uppfattat dem i Stockholm och
i Paris.
Ett bland de förnämsta schweizerierna, nä-
stan ett caf, är det som befinner sig i sjelfva
kungliga operahuset och som eges af en ung
sennora från Andalusien. Jag besökte detta
schweizeri flere gånger, men lyckades aldrig
få se den sköna och eldiga spanskan, hvilken
lärer hafva satt alla männers hjertan i brand
och på ett halft år mottagit flöra dussin gif-
termålsförslag, som hon dock alla afslagit.
Man berättade förvånande saker om henn 8
dygd. Hära hade:detta söderns glödande barn
hittat vägen till det isiga norden? Derom
kunde jag aldrig blifva upplyst, hvaröfver jag
grämde mig ganska mycket, ty jag förmodar
att hernes historia tillhör de mest underbara
samt att den kunnat gifva mig ämne till on
lång följetong för Sigcle, kanske till en roman
för Revue des Deux-Mondes.
Ett annat berömdt schweizeri i Stockholm
är det som i dagligt tal kallaz Enkans.
Det är också beläget i den eleganta delen af
staden, nära Gustaf Adolfs torg och Norr-
ström, och eges af ett fruntimmer, som, ehuru
ännu både ungt och vackert, efter sin mans
död öfvergifvit sällskapslifvet, der hon for-
dom varit en bland de förnämsta stjernorna
och dragit sig undan bakom disken på ett
schweizeri. Det är sanverligen karakteristiskt.
I andra länder gå enkorna i kloster för att
blifva siva aflidna männers minne trogna.; I
Sv-rige skaffa de sig af samma asledning ett
schweizeri. I stället för klosterdoket, koket-
tera de arma sörjande med en förtjusande
coiffare. I stället för de nattliga bönerna till
den heliga jungfrun föres den mest glädtiga
konversation med unga män, och det är en-
dast i smyg, som den stackars enkan kan
fälla en tår i kaffekoppen eller punschglaset,
som af hennes vaekra händer öfverräckes åt
den unge löjtnanten vid konungens eget lif-
garde.
De unga militärerna af verld besöka för
öfrigt ett litet caf, som är beläget strax
invid Stora operan och bär det vackra nam-
uet Cafe du Theätre, äfven Thunbergs kal-
ladt, förmodligen efter en berömd svensk. ve-
tenskapsman Daniel Tauvb:rg, hvilkeu skall
hafva varit den förste, som i Sverige infört
bruket af kaffe. Detta cai besökes ej blott
af militärer, utan äfven af kungliga teaterns
mest framstående artister och några eleganta
medlemmar af den svenska byråkratien, som
på lediga stuuder dyrka sånggudinnorna. Alla
dessa bilda ett slutet sällskap, en slags klubb
för qvickhofvaden, ty det är att märka, det
ingen, vare sig militär, artist eller embots-
man, slipper in till Thunbergs4, om han ej
dokumenterat sig såsom en spirituel man. Det
är en akademi, som till och med är betydli-
gare än Svenska akademien, ty den räknar
långt flera medlemmar, och några af dessa
lära vara mycket spirituelare samt derför väl
sedda äfven på hofvet.
Slutligen ett infall som afslutar beskrif-
ningen öfver operakällaren och med hvil-
ket vi för dagen upphöra med våra lån
ur en liten bok, som har ännu mycket
mera sprituelt causerie att bjuda på.