Fikandet efter kronans kaka, — huru
demoraliserande detta fikande verkar, —
hur liten valuta staten får för brödet som
den utdelar utgöra föremål för en uppsats
i Stockholms-Posten.
Tidningen säger:
Den ovarlizt höga siffran på närvarande stu-
derande vid Upsala universitet, nemligen 1,356,
leder otvunget tanken på ett ämne, som un-
der många år varit föremål för öfverläggnin-
gar inom riksdagen och bearbetningar i pres-
sen, och som sednast blifvit en stående fråga
på hvarje folkmötes program, nemligen regle-
ringen af vårt embetsmannaväsende. Hvart
skola alla de:sa unga män taga vägen ? Många
utgå förmodligen i näringilifvet, sedan de
Stärkt sitt since genom allvarsamma studier
och sin karakter genom den stränga morali-
ska disciplin, utom hvilken inga verkliga stu-
ditr kuona bedrifvas. Ett litet antal — måtte
det minskas år från år! — kommer antagligen
vilse och går urder, af brist på ett klart upp-
stäldt lefnadsmål eller af brist på kraft att
bppnå det. För den stora återstående mas-
san skiarar ett och samma raål, för hvars
upphionande den mer eller mindre oafbrutet
kämpaår: en Ordinarie fullmakt med lön på
stat.
Det är ej ucderligt att denna utsigt finres
lockanda för personer af medelmåttiga anlag
och anspråkslösa fordringar på lifvets lycka.
Studiefältet är ej litet, men med god vilja och
mycket tålamod kommer man dock till rärta
med den saken; det fordras endast ihärdig
rodd, ty vattnet är ej stormigt och kursen
ligger klar; men har man väl fullmakten på
fickan, då befinner man sig liksom inom en
vågbrytare, der icke en gång ett sqvalp är
att befara: der liggsr man i lugn hamn för
hela lifvet. Utrymmet är knappt och irkom-
sten är ej öfverdådig, men man har ena lifs-
tidsränta, som det nästan fordras ett under-
verk att beröfva den lycklige innehafvaren.
Han kan vara döf och blind och sköta sitt
åliggande såsom det faller sig; han han göra
d.: äfvontyrligaste cessioner och lida af deli-
rium tremens: sådant hjelpes med att begära
tjenstledighet och erhålla en vikarie, som gör
tjezsten för meriterna, under det att lönen
fortfarande utgår till ordinarien. Och detts
är ju så naturligt. Det är såden synd med
dea hederlige mannen, som råkat i oförskyl-
lade missöden, bratit benet, förlorat på bor-
gensförbicdelser eller fått ett ryggmärgsli-
dande. Eller om det ej är synd med hozom,
så är det åtminstoze fallet med hans oskyl-
diga familj. Och det allmännas rätt blir ja
i alla händelser bevarad, eftersom tjensten
ja alltid skötes af någon menniska, som icke
bar något annat att göra i verlder. Tjensten
är en personlig besittning, ett lifstidsundantag,
som endast på juridisk väg, genom laga dom,
kan sin invehafvare frånbändas.
Detta föreställningssätt är ännu beklagligt-
vis det allmäxna. Embetet är egendom och
lönen betraktas såsom en blankokredit, på
hviiken man kan låna och utställa vexlar, så
mycket men behagar.
Författaren visar huru oriktigt det är
att lagen medger tjensteman rätt att be-
vilja införsel i sin lön och anser denna
rätt böra borttagas.
Men om auticipa:ioner på en genom ordi-
nazrie fullmakt tillförsäkrad löa är ett ondt
som bör förekomimas, säger S.-P. vidare, så äro
vexlär utställda på en lör, hvaraf man ännu
icke är och måhända heller aldrig biir inne-
häfvare, någonting ännu värre, och det är ändå
någoatiog som hör till ord ningon för dagen.
En stor del af den akademiska ungdomen gör
sisa studier på skuld, och vi befara att det
icke blott är vid akademierra zom det upp-
växande slägtet lärt sig stt diskontera fram-
tider, eller att detta sätt a:t göra sin uppfo-
tron ers ioskränker sig till det marliga könet.
gt