Fikandet efter kronans kaka, — huru demoraliserande detta fikande verkar, — hur liten valuta staten får för brödet som den utdelar utgöra föremål för en uppsats i Stockholms-Posten. Tidningen säger: Den ovarlizt höga siffran på närvarande studerande vid Upsala universitet, nemligen 1,356, leder otvunget tanken på ett ämne, som under många år varit föremål för öfverläggningar inom riksdagen och bearbetningar i pressen, och som sednast blifvit en stående fråga på hvarje folkmötes program, nemligen regleringen af vårt embetsmannaväsende. Hvart skola alla de:sa unga män taga vägen ? Många utgå förmodligen i näringilifvet, sedan de Stärkt sitt since genom allvarsamma studier och sin karakter genom den stränga moraliska disciplin, utom hvilken inga verkliga studitr kuona bedrifvas. Ett litet antal — måtte det minskas år från år! — kommer antagligen vilse och går urder, af brist på ett klart uppstäldt lefnadsmål eller af brist på kraft att bppnå det. För den stora återstående massan skiarar ett och samma raål, för hvars upphionande den mer eller mindre oafbrutet kämpaår: en Ordinarie fullmakt med lön på stat. Det är ej ucderligt att denna utsigt finres lockanda för personer af medelmåttiga anlag och anspråkslösa fordringar på lifvets lycka. Studiefältet är ej litet, men med god vilja och mycket tålamod kommer man dock till rärta med den saken; det fordras endast ihärdig rodd, ty vattnet är ej stormigt och kursen ligger klar; men har man väl fullmakten på fickan, då befinner man sig liksom inom en vågbrytare, der icke en gång ett sqvalp är att befara: der liggsr man i lugn hamn för hela lifvet. Utrymmet är knappt och irkomsten är ej öfverdådig, men man har ena lifstidsränta, som det nästan fordras ett underverk att beröfva den lycklige innehafvaren. Han kan vara döf och blind och sköta sitt åliggande såsom det faller sig; han han göra d.: äfvontyrligaste cessioner och lida af delirium tremens: sådant hjelpes med att begära tjenstledighet och erhålla en vikarie, som gör tjezsten för meriterna, under det att lönen fortfarande utgår till ordinarien. Och detts är ju så naturligt. Det är såden synd med dea hederlige mannen, som råkat i oförskyllade missöden, bratit benet, förlorat på borgensförbicdelser eller fått ett ryggmärgslidande. Eller om det ej är synd med hozom, så är det åtminstoze fallet med hans oskyldiga familj. Och det allmännas rätt blir ja i alla händelser bevarad, eftersom tjensten ja alltid skötes af någon menniska, som icke bar något annat att göra i verlder. Tjensten är en personlig besittning, ett lifstidsundantag, som endast på juridisk väg, genom laga dom, kan sin invehafvare frånbändas. Detta föreställningssätt är ännu beklagligtvis det allmäxna. Embetet är egendom och lönen betraktas såsom en blankokredit, på hviiken man kan låna och utställa vexlar, så mycket men behagar. Författaren visar huru oriktigt det är att lagen medger tjensteman rätt att bevilja införsel i sin lön och anser denna rätt böra borttagas. Men om auticipa:ioner på en genom ordinazrie fullmakt tillförsäkrad löa är ett ondt som bör förekomimas, säger S.-P. vidare, så äro vexlär utställda på en lör, hvaraf man ännu icke är och måhända heller aldrig biir innehäfvare, någonting ännu värre, och det är ändå någoatiog som hör till ord ningon för dagen. En stor del af den akademiska ungdomen gör sisa studier på skuld, och vi befara att det icke blott är vid akademierra zom det uppväxande slägtet lärt sig stt diskontera framtider, eller att detta sätt a:t göra sin uppfotron ers ioskränker sig till det marliga könet. gt