Småland saknar ännu, tro vi, sin visa. Döt
romantiska landskapet har zu fått en sådan
och af en välbekant skald, som målar med
praktfolla färger. Vi ha erhållit del äf den-
na sång.
SMÅLAND.
(Mel, Kristallen den fina,)
Du Sveriges hjerta, mångpröfvade, friska,
Du sångens och sagornas land!
Der höga furornas kronor, de hviska,
Och böljorna sorla vid strand
Om forntids bragder, om mod och ära,
Om forntids tro i vandel och lära:
Din kämpasaga kring nord
I väldiga runor lr spord.
Din skiftande fägring hvem tolkar i ord?
O! den som skådat i aftonens timma
En hägring på Wetterns strand;
Hur slott och borgar och lundar, de simma
I gyllene skyarnes brand;
I verkligheten sett sjöar glimma
Högt öfver kornfältens gullgula strimma,
Och, längst bort vid himmelens rand,
Af skogar ett dunkelblått band;
Han glömmer nog aldrig det herrliga land.
Ja, for jag än bortom hafven, de vida,
Till Småland stod hågen ändå.
Jag vände åter till nejderna frida,
Att skåda de himlarna blå.
Det landets drag i mitt hjerta stå skrifna,
Dess sorg, dess tröjder äro mina blifna.
Bland doftande grisen der
Sig smyger Linnean, så skär.
Det landet visst himlen i skötet bär.
a