Sådan var familjens ställning, då Malm-
berg en dag erhöll ett bref från en afsina
ungdomsvänner, som låg på sitt yttersta.
Denne bönföll, att Filip skulle åtaga sig hans
döttrar och blifva deras förmyndare.
Rosenskiöld lemnade nästan ingen för-
mögenhet efter sig och var i stor ångest
öfver den äldsta dotterns öde, nu, då hon
förlorade sitt enda stöd, sin fader. — För
den yngsta oroade han sig icke så mycket,
emedan hennes gudmor, fru Gyllenpil, lofvat
åtaga sig henne. Hon var ännu ett barn
och, enligt faderns förmenande, ej i behof
af allt det skydd, den äldsta vid sin när-
varande ålder borde ega. Rosenskiöld kände
icke någon annan än Malmberg, till hvilken
han kunde vända sig, och han anförtrodde
derför i hans vård sitt mest älskade barn.
Lydande sitt ädla hjerta, som alltid ma-
nade att bistå dem som anförtrodde sig
åt honom, reste Filip genast till Stock-
holm, der den döende vännen bodde. När
han kom dit, hade Rosenskiöld redan slu-
tat sin jordiska kamp, och vid hans bår
stodo två sörjande flickor, hvaraf den eva
var fullvuxen och begåfvad med en strålande
skönhet.
Denna flicka var — Marianne, då sexton år.
Nanny var ett barn, som dagen efter be-
grafningsdagen fördes från hommet af fru
Gyllenpil, för att uppfostras i den stränga
samenus hem i Upsala: