Sådan var familjens ställning, då Malmberg en dag erhöll ett bref från en afsina ungdomsvänner, som låg på sitt yttersta. Denne bönföll, att Filip skulle åtaga sig hans döttrar och blifva deras förmyndare. Rosenskiöld lemnade nästan ingen förmögenhet efter sig och var i stor ångest öfver den äldsta dotterns öde, nu, då hon förlorade sitt enda stöd, sin fader. — För den yngsta oroade han sig icke så mycket, emedan hennes gudmor, fru Gyllenpil, lofvat åtaga sig henne. Hon var ännu ett barn och, enligt faderns förmenande, ej i behof af allt det skydd, den äldsta vid sin närvarande ålder borde ega. Rosenskiöld kände icke någon annan än Malmberg, till hvilken han kunde vända sig, och han anförtrodde derför i hans vård sitt mest älskade barn. Lydande sitt ädla hjerta, som alltid manade att bistå dem som anförtrodde sig åt honom, reste Filip genast till Stockholm, der den döende vännen bodde. När han kom dit, hade Rosenskiöld redan slutat sin jordiska kamp, och vid hans bår stodo två sörjande flickor, hvaraf den eva var fullvuxen och begåfvad med en strålande skönhet. Denna flicka var — Marianne, då sexton år. Nanny var ett barn, som dagen efter begrafningsdagen fördes från hommet af fru Gyllenpil, för att uppfostras i den stränga samenus hem i Upsala: