nt rätbgnet avt Slå 815 ned som nybyggare bland jällen. Detta var ej lapparne till behag, hvarför de beslöto att förekomma det på sitt sätt. Om våren hade han flyttat dit, byggt det nödvindigaste och lifnärt sig med fiske och med hvad kreaturen afkastat. Sedan det blifvit höst, hade man dock ej sett till hvarken nybyggaren eller hans hustru nere i bygden, och 1 Juldagarne gaf man sig då upp att se till, huru det kunde vara. Man kunde ej heller då få reda på dem, men barnen träffades på olika ställen — ihjälsvultna; näten lågo ute i sjön, hvilket visade, att de äldre försvunnit om hösten, och intet fanns qvar af ladugårdsprodukterna. Man misstänkte genast lapparne och hiktade så många, man kunde komma öfver, samt berättade för dem, att de redan voro dömda. En pojke, som ej hade lust att gå till döden, omtalade då, hvad han hört af en annan, som varit med, huru de slagit ihjil föräldrarne och stoppat ned dem i en tjärn, huru de hittat det ena smörpundet gömdt här, det andra der 0. 8. v. Följden blef att man fick åtminstone en del af lapparne att bekinna, och sju stycken lira hafva mistat lifvet. Detwa var dock längesedan. Vidare berättas om en vestgöte, som kommit öfver fjällen, och som blifvit ordentligt slagtad och nergräfd i en myr. Denna historia har omtalats af en fånig läppgosse, som var med och som sade, att vestgöten vrålade och skrek och icke ville tiga, förrän jag tog en sten och slog honom i hufvudet med. Då teg han, och då stack di honom. Någon ransakning om denna sak måtte ej hafva skett, ty ingen hade reda på vestöten, hvarifrån han kom eller hvar han varhemma. Emellertid lära de af gossen namngifna lapparne hafva innehaft bomullstyger och försålt dem här och der, utan att hafva reda på deras värde. Den egentliga gerningsmannen var inne på ett stille, der vi voro, ehuru icke i den stuga, der jag befann mig. Här talas mycket om rymmare, som taga sin väg genom fjällen. En sådan rymmare, som var beväpnad med en bössa, kom till en lappkåta och frågade om vägen. Man visade honom nedåt en lång udde, som gick ut i en sjö. Då han märkte att han blifvit lurad, trodde han, att det var fråga om något försåt och smög sig mycket försigtigt tillbaka. Han fick ock se, hvar lappen låg och lurade med sin bössa. Mitt eller ditt, tänkte han, lade bössan till ögat och sköt lappen. Tog det? ropade lappqvinnan, som var helt nära. Ja, det skall allt taga det här med, svarade han och sköt äfven henne. Denne man omtalades och visades såsom en märkvärdighet, då han sedermera återvände. Han hade rymt derför, att han förorsakat en skogseld. Ännu säges han vara vid lif eller åtminstone helt nyligen hafva lefvat. En sista historia är något äldre. Den berättades nemligen af gerningsmannen på hans dödsbädd, och ingen hade förut reda derpå. Som man vet, är jemten i allmänhet handelsman. Han vill dock ej gerna, om han kan slippa, betala tull för sina varor, och om vintern går det itt nog för den, som kinner till fjällen, att taga sig fram litet hvarstides. En jemte hade såiunda åtagit sig att fortskaffa en del varor öfver ränsen från Norge. Han vidtalade en norsk app att vara lots ett stycke, och de gåfvo sig af på skidor. Slutligen uppe bland fjällen, visade lappen, hvad han skulle taga för väg, och de skildes åt. Emellertid ett stycke längre fram, då han kom upp på en fjällklump, fick han se, att lappen följde efter. Han anade då, hvad meningen var, skyndade på sin färd och kom slutligen mot qviällen fram till ett gransnår. Der lagade han i ordning en eld invid en stubbe, högg sin medhafda yxa i stubben, satte sin mössa derpå och kastade en rock deröfver, så att det såg ut, som om han iåg och tittade i elden. Sjelf gömde han sig undan i snåret med färdigt gevär. Det dröjde ock ej länge, förrin ett skott small, och lappen kom för att se, huru det tagit. Då han märkte, huru det stod till, ropade han: Så är då mitt lif förspildt, hvilket det ock i samma stund var. Jemten använde det återstående af natten att bränna upp lappens kropp. En lurad föstman. Följande kostliga giftermålshistoria berättas från Gerts härad i Skåne: En fattig skomakare hade börjat en kärlekshandel med dottern till en förmögen enka, men, som så ofta händer, den fattige friaren fann icke nåd för sin tillämnade svärmoders ögon, utan blef snöpligen afvisad, i harmen hvaröfver han begaf sig till Amerika. Någon tid derefter fick den unga flickan en annan friare, som bättre anstod modern, ity han var rik, och enkan sökte nu på alla sätt förmå sin dotter att gifva honom sitt ja, hvilket äfven lyckades henne. I glädjen häröfver gaf hon sitt barn den ena presenten efter den andra, så att denna snart hade, som man säger, alla kistor fulla. För ungefir en månad sedan sade flickan till modern: I dag far jag åstad till min fästman; när jagkommer igen, låta vi lysa för oss. Modern gaf med nöje sitt bifall och skyndade, sedan flickan gått, att för vänner och bekanta gifva luft åt sin glädje öfver att alla dotterns skrupler nu voro försvunna. Men hvad hände? Det blef lördag, det blef söndag och! — fästmön återkom icke. Slutligen, anande oråd, undersökte enkan dotterns kistor och fann dem helt och hållet tomma. Det upplystes sedermera, att flickan i sällskap med sin kärastes anhöriga, i hemlighet om nätterna från hemmet bortfört sina tillhörigheter och samma lördag, då lysningen skolat uttagas, begifvit sig till Amerika i nämnde anförvandters sällskap. Den narrade fästmannen lär taga saken kallt. Göteborgswitz. Hvar kommer du ifrån 2 frågade en god vän i Göteborg en annan, en kännare. — Jag? Jag kommer från nya Chalmerska slöjdskolan. — Nå, lyckades den falla ers nåde i smaken? — Kännaren (med en axelryckning): Åh ja, rätt vacker, något tung kanske. — Vännen (ironiskt småleende): Tung? h f—n, hann du med att lyfta på den också? Kännarens svar uteblef. JÖFARTSNOTISER. Inkomna fartygs. Den 9 okt. Dagmar (å) Canrad;i Åbo talg och hampa. HRuona.