Nå väl, hr redaktör, kanhända vill ni höra
litet om marknaden, som i dessa dagar försig-
gått här? Jag ber då att först af allt få säga
er att jag anser marknadsväserdet i allmän-
het smaka något ar föråldradt och icke tids-
enligt. Utvidgade kommunikationer och lät-
tad samfärdsel hafva äfven borttagit mycket
af marknaderzsas fordna vigt och komma väl
slutligen att alldeles uttränga dem. Det är
nästan omöjligt, hr redaktör, att se något vi-
drigare än de scerer, som marknaderna i all-
mänhet bjuda på. Sällan eller aldrig skådas
väl den råhet, som finnes qvar hos en del af
allmoger, i afskyvärdare former, än vid dessa
tillfällen. Oaktadt detta är jag dock säker
på, hr redaktör, att marknaderna, när de en
gång komma att icke finnas, skola, helst af
personer, som icke sett dem, saknas såsom
något mycket romantiskt och poetiskt,
som vår prosaiska tid ej unnat dess tillvaro.
Jag tycker dock, att de i det hela taget af-
spegla lifvetz prosa från en mycket ful sida.
Men se, tiden bar den märkvärdiga egenska-
pen att öfver mycket, som icke längre finnes
till, breda ut en slöja, genom hvilken inbill-
ningen låter oss ee endast skönhet och poesi.
Lyfta vi på slöjan, finna vi dock något helt
annat. Nekas kan likvisst icke, att dessa
marknader erbjuda ett rätt brokigt folklif och
många burleska scener. Här en italienare,
som grinar i kapp med en ful markatta, un-
der det midt emot honom tvänne stackars
blinda käriogar utföra en duett, som borde
kunna förmå stenarne att skrika af smärta.
Såsom en tertius interveniens sjun-
ger ett stycke från dem en blind person af
det ardra könet Harald och Skön Ingeborg
så, som ännu ingen före bonom utfört den.
Tyska judar och svenska hästskojare, Upsala-
polisen, som icke gör någon nytta, fulla bön-
der, emut:iga barnungar, positivspelare med
mördaren Tim Todes hiskliga biografi, som
zskedde sommaren 1867, spruckna qvinnorö-
ster, skrik, vrål, skoj, skrål — se der fmark-
nadspoesien, herr redaktör!
Men ni tycker troligen, att jag talat nog
om marknaderna. Revenons å nos moutons.
Moutons, säger ni, — här är ju icke fråga
om sådana? Er ödmjuke causeur menar kär
med moutons helt simpelt Upsalastudenter-
na. Ty att de i dessa dagar gjorts till boc-
kar, nemligen syndabockar för herrar korre-
spondenters förhastade och till en del falska
uppgifter, kan ingen, åtminstone här i Upsala,
föraeka. Ioga oroligheter från studenternas
sida, inga handgripligheter mot rector mag-
nificos — men väl litet nattskoj. Betänk
dock, herr redaktör, och bed Stockholmsborna
i allmänhet betärka, staden Upsalas inskränk-
ta område, studenternas antal, tillfället m.m.,
och I skolen mildare bedöma oss. Tiden
bortfilar hvarje dag något af återstoden af
dena fordna råheten och den fordna poesien.
En mängd missförhållarden finnas här, hvilka
borde afhjelpas och hvilka säkerligen komma
ert försvinna. Men äfven här finnas elemen-
ter, hvilka, då tiden icke tillåter kräftgången,
åtminstone göra allt för stillaståendet.
—M, —N.