hans. förlorade, frid, men. du-kan undgå att
någon mer än jag känner hvad. han led. —
Allt beror. på, om du- reser eller stannar.
I sednare fallet visar jag detta bref för hans
söner,
Marianne gömde åter ansigteti händerna
och grät, Hon. grät af smärta och af ån-
ger. Hon hadgo. talat sannt, då hon sade,
att hon af hjertat. varit tillgifven sin bort-
gångne man.
Hon grät en.lång stund, under. hvilken
Gunnar trummade en. marech på. bordet,
utan, att. störa henne. med. ett enda trö-
stens ord,
Märianne torkade slutligen bort tårarna
och fästade ögonen på Gunnar.
— Jag reser i morgon, sade hon. Det
minsta, jag kan göra för hans minne, är
att bevara den sorgliga hemligheten af hans
olyckliga äktenskap, efter han i sin.obe-
gränsade kärlek var så rädd för att någon
skulle ana, att.han icke var lycklig med
mig. Ni har för andra gången jagat mig
bört från Lybo; jag skall aldrig mer åter-
komma dit.
— Tack för det löftet, inföll Gunnar, stop-
pade brefvet i fickan och reste sig för att gå.
— Farbror Gunnar, gå icke förr, än ni sagt,
hvad ni tänker om, mig, bad Marianne. Ni
är den ende,. som känner mig, sådan jag är.
— Sannt nog. Min tanka om dig är att
du af naturen fått många och stora gåfvor,