hans. förlorade, frid, men. du-kan undgå att någon mer än jag känner hvad. han led. — Allt beror. på, om dureser eller stannar. I sednare fallet visar jag detta bref för hans söner, Marianne gömde åter ansigteti händerna och grät, Hon. grät af smärta och af ånger. Hon hadgo. talat sannt, då hon sade, att hon af hjertat. varit tillgifven sin bortgångne man. Hon grät en.lång stund, under. hvilken Gunnar trummade en. marech på. bordet, utan, att. störa henne. med. ett enda tröstens ord, Märianne torkade slutligen bort tårarna och fästade ögonen på Gunnar. — Jag reser i morgon, sade hon. Det minsta, jag kan göra för hans minne, är att bevara den sorgliga hemligheten af hans olyckliga äktenskap, efter han i sin.obegränsade kärlek var så rädd för att någon skulle ana, att.han icke var lycklig med mig. Ni har för andra gången jagat mig bört från Lybo; jag skall aldrig mer återkomma dit. — Tack för det löftet, inföll Gunnar, stoppade brefvet i fickan och reste sig för att gå. — Farbror Gunnar, gå icke förr, än ni sagt, hvad ni tänker om, mig, bad Marianne. Ni är den ende,. som känner mig, sådan jag är. — Sannt nog. Min tanka om dig är att du af naturen fått många och stora gåfvor,