Svenska akademien och
svenska språket.
En stor och välförtjent uppmärksamhet har
i den enskilda diskussionen inom många kretsar
egnats åt en uppsats i 3:dje häftet af tidskriften
Framtiden, om Svenska akademien och
svenska språket af signaturen — som, enligt
hvad vi tro oss med visshet känna, betecknar
en af vårt lands utmärktaste yngre språkfor-
skare. Då förf. sjelf uttalat, att hans syfte
närmast varit att gifva uppslag till ett of-
fentligt meningsutbyte i den vigtiga fråga,
han till behandling företagit, tro vi oss böra
ytterligare fästa uppmärksamheten å hans in-
tressanta afhandling.
Förf. påminner till en början om de vackra
löften och försäkringar, som svenska aksde-
mien vid flere tillfällen afgifvit om sin orubb-
liga föresats att bland de föremål, som för-
trotts åt hennes nitälskan, ej glömma vårt
vackra modersmåls ans och vård. Men hur
ha dessa löften hållits? Under sina första år
tyckes akademien ha gjort allvar med ord-
boksarbetet — men ännu efter åttio år har
hon hvarken skänkt oss en ordbok eller ens
någon grundad förhoppning att genom hennes
försorg någonsin erhålla en sådan. Hon upp-
bär dock för detta ändamål ett ej obetydligt
statsanslag, det står i hennes makt att i sin
krets inkalla de för ändamålet lämpligaste
personer, hou eger rikliga förarbeten, t. ex.
massor af språkprof, samlade af enskild man
och af akademien för en ringa penning in-
köpta, vigtiga förberedande undersökningar
äro utförda af personer utom akademien, men
till hennes tjenst i offentligt tryck tillgängliga,
den utländska språkgranskningen och främ-
mande länders ordboksarbeten erbjäda en hjelp
och ledning, som under akademiens tidigare
år saknades. Men intet af allt detta, lika
litet som det dagligen växande behofvet af en
god ordbok, synes förmå att sporra akade-
miens ifver att uppfylla en henne kollektivt,
och alla ledamöterna hvar för sig, åliggande
pligt. Deremot har hon ej sällan ordat om
svårigheter, gjort anspråk på tålamod — ännu
efter 80 år! — samt sjelf tillerkänt sig det
beröm, som andra vägrat henne. Och, egst
nog, då enskilda personer företagit sig ett
svenskt ordboksarbete, har det flere gånger
inträffat, att rykten kommit i omlopp, att
akademien nu vore färdig med sitt verk, hvars
första häfte redan vore under tryckning. Na-
turligtvis har akademien ej haft någon del i
dessa rykten, men det kan med skäl förebrås
henne, att hon ej fannit sig böra öppet veder-
lägga dem och sålanda undanrödja det hinder
mot den enskilda författare- och förläggare-
företagsamheten, som dylika rykten hel: na-
turligt kunnat medföra.
Med rätta framhåiler förf. det märkliga
sakförhållandet att, före svenska akademiens
stiftelse, på den svenska lexikografiens om-
råde uträttades vida mer, än efteråt. Spegel
utgaf 1712 sin ordbok, Svedberg 1716 sin
ryktbara Schibboletk, Sahlstedt 1757 en
ordbok och tio år sednare ett veckoblad om
svenska språket och ordboken — efterföljdt
af en ny upplaga af ordboken — Ihre 1769
sitt europeiskt namnkunniga verk o. 8. v. Men
efter 1786! Med undantag af Dalins tvenne
arbeten har vår litteratur ej att uppvisa ett
enda afslutadt ordboksarbete från denna tid.
tKanske kommer en dag — yttrar förf. —
då en flitig tysk till båtnad för vårt mo-
dersmwål, men till evig skam och nesa för vår
nation, förekommer svenska akademien med
en god svensk ordbok.
Och vända vi oss ifrån ordboksfrågan, hur
har akademien i andra afseenden skött det
yppersta och angelägnaste göromål, som
stadgarne ålägga henne, nemligen att arbeta
på svenska språkets renhet, styrka och hög-
et? I slutet af förra århundradet utgaf hon
nyafhandling om svenska stafsättet som, med