Svenska akademien och svenska språket. En stor och välförtjent uppmärksamhet har i den enskilda diskussionen inom många kretsar egnats åt en uppsats i 3:dje häftet af tidskriften Framtiden, om Svenska akademien och svenska språket af signaturen — som, enligt hvad vi tro oss med visshet känna, betecknar en af vårt lands utmärktaste yngre språkforskare. Då förf. sjelf uttalat, att hans syfte närmast varit att gifva uppslag till ett offentligt meningsutbyte i den vigtiga fråga, han till behandling företagit, tro vi oss böra ytterligare fästa uppmärksamheten å hans intressanta afhandling. Förf. påminner till en början om de vackra löften och försäkringar, som svenska aksdemien vid flere tillfällen afgifvit om sin orubbliga föresats att bland de föremål, som förtrotts åt hennes nitälskan, ej glömma vårt vackra modersmåls ans och vård. Men hur ha dessa löften hållits? Under sina första år tyckes akademien ha gjort allvar med ordboksarbetet — men ännu efter åttio år har hon hvarken skänkt oss en ordbok eller ens någon grundad förhoppning att genom hennes försorg någonsin erhålla en sådan. Hon uppbär dock för detta ändamål ett ej obetydligt statsanslag, det står i hennes makt att i sin krets inkalla de för ändamålet lämpligaste personer, hou eger rikliga förarbeten, t. ex. massor af språkprof, samlade af enskild man och af akademien för en ringa penning inköpta, vigtiga förberedande undersökningar äro utförda af personer utom akademien, men till hennes tjenst i offentligt tryck tillgängliga, den utländska språkgranskningen och främmande länders ordboksarbeten erbjäda en hjelp och ledning, som under akademiens tidigare år saknades. Men intet af allt detta, lika litet som det dagligen växande behofvet af en god ordbok, synes förmå att sporra akademiens ifver att uppfylla en henne kollektivt, och alla ledamöterna hvar för sig, åliggande pligt. Deremot har hon ej sällan ordat om svårigheter, gjort anspråk på tålamod — ännu efter 80 år! — samt sjelf tillerkänt sig det beröm, som andra vägrat henne. Och, egst nog, då enskilda personer företagit sig ett svenskt ordboksarbete, har det flere gånger inträffat, att rykten kommit i omlopp, att akademien nu vore färdig med sitt verk, hvars första häfte redan vore under tryckning. Naturligtvis har akademien ej haft någon del i dessa rykten, men det kan med skäl förebrås henne, att hon ej fannit sig böra öppet vederlägga dem och sålanda undanrödja det hinder mot den enskilda författareoch förläggareföretagsamheten, som dylika rykten hel: naturligt kunnat medföra. Med rätta framhåiler förf. det märkliga sakförhållandet att, före svenska akademiens stiftelse, på den svenska lexikografiens område uträttades vida mer, än efteråt. Spegel utgaf 1712 sin ordbok, Svedberg 1716 sin ryktbara Schibboletk, Sahlstedt 1757 en ordbok och tio år sednare ett veckoblad om svenska språket och ordboken — efterföljdt af en ny upplaga af ordboken — Ihre 1769 sitt europeiskt namnkunniga verk o. 8. v. Men efter 1786! Med undantag af Dalins tvenne arbeten har vår litteratur ej att uppvisa ett enda afslutadt ordboksarbete från denna tid. tKanske kommer en dag — yttrar förf. — då en flitig tysk till båtnad för vårt modersmwål, men till evig skam och nesa för vår nation, förekommer svenska akademien med en god svensk ordbok. Och vända vi oss ifrån ordboksfrågan, hur har akademien i andra afseenden skött det yppersta och angelägnaste göromål, som stadgarne ålägga henne, nemligen att arbeta på svenska språkets renhet, styrka och höget? I slutet af förra århundradet utgaf hon nyafhandling om svenska stafsättet som, med