då jag nu säger, att du beljugit Nanny och
att det är Marianne, som han håller kär.
Ludvig gapskrattade.
— Skratta du, fortfor Ester, men säkert
är att jag nu talar sanning. Brefvet, som du
på något besynnerligt sätt undansnillat och
gifvit min far, var icke till Nanny, utan till
Marianne. Ah, nu ser jag klart i hela denna
afskyvärda intrig!
— Förmodligen är det Nanny, som gjort
dig så der klarseende, sade Ludvig.
Ester svarade icke, utan höll honom stilla
och pekade på en gång i parken, som krökte
sig nedåt en sluttning.
Marianne promenerade der, stödd på Eriks
arm. De samtalade lifligt.
— Jag måste veta, hvad de säga, mum-
lade Ester och tryckte händerna mot brö-
stet. Jag måste ha visshet, om han be-
drager mig. De gå till templet. Kom, vi
taga denna väg!
Ludvig följde henne, icke derför, att han
trodde på hvad hon sade, utan derför, att
han lydde en instinkt, som uppmanade ho-
nom att icke lemna Ester ur sigte.
— Kom uppför sluttningen, hviskade Ester,
och gå tyst.
Templet blef synligt. Erik och Marianne
sutto der.
Den förre lutade sig framåt och ritade
med käppen i golfvet.
Marianne talade, men afståndet hindrade