Ester från att höra, hvad som sades. Hon
tänkte icke längre på att Ludvig var med,
utan smög upp till en af templets pelare
och blef stående der.
— Dina förebråelser fattar jag icke, hörde
hon Marianne säga: vill du, att jag med
armarna i kors och tillslutna läppar skall
tillåta min syster stanna och fortfarande
vara en anledning till att du och Ester
lefva skilda? Jag hade ej annat val, än att
åtaga mig det uppdrag, din svärfader gaf
mig, då han bad, att jag skulle uppfordra
Nanny att fara från Lybo. Du och hon
ha båda föraktat de uppmaningar, jag gjort
er, och det är således ni, som beredde mig
smärtan af att nödgas uppträda mot min
syster. Två veckor ha sedan dess försyun-
nit -—— och Nanny är qvar. Huru mycken sorg
har icke detta beredt mig!
- Tillåt att jag lemnar, hvad du nu sagt,
obesvaradt, sade Erik och ritade konstiga
figurer med käppen. Jag måste först göra
dig en fråga: har du någonsin beundrat
en menniska så, som om hon varit ett
helgon?
— Möjligt, att jag det gjort, hviskade
Marianne.
— Om du i åratal ansett henne för det
fullkomligaste du känt, då kan du fatta,
hvad man måste erfara, då man helt plöts-
ligt upptäcker, att hon icke är denna fel-
fria, höga, rena, dyrkansvärda varelse, man