— 322 —
utrop af förundran undföll de närvarande,
då hon i full skrud stod framför dem.
Ester biickade först på den sköna qvin-
nan och sedan på mannen. Hans ögon hvi-
lade på Marianne med ett uttryck af beun-
dran, som kom Ester att darra.
-—- Det är henne, han har älskat, ropade
en röst i Esters inre.
Det förflutna med alla misstag, det när-
varande med sin gryning till en innerlig
vänskap henne och Erik emellan, framtiden
med dess förhoppningar, allt försvann vid
denna upptäckt. Ester rörliga själ kon-
centreradv sig i en enda känsla af så häf-
tig svartsjuka, att Vster aldrig erfarit nå-
sot dermed jemförligt. Hon var icke mäk-
tig att beherrska sig, så att hon med vän-
lighet kunde svara, då mannen tilltalade
henne. Ilon skyndade under någon före-
vändning ur rummet, och in till Nanny.
Utan tanke på sin paryr kastade Ester
sig om halsen på väninnan och utropade:
— Fjällen ha fallit från mina ögon, jag
vet nu, att Erik älskar Marianne.
Vid dessa ord ryckte Nanny till, liksom
hon erhållit ett knifstygn. Hon öppnade
munnen för att motsäga, men Ester afbröt
henne.
— Säg ingentiog, ljug icke för att dölja
sanningen! Jag vet i denna stund att för
an
mig icke finns något hopp om lycka för