— 322 — utrop af förundran undföll de närvarande, då hon i full skrud stod framför dem. Ester biickade först på den sköna qvinnan och sedan på mannen. Hans ögon hvilade på Marianne med ett uttryck af beundran, som kom Ester att darra. -—Det är henne, han har älskat, ropade en röst i Esters inre. Det förflutna med alla misstag, det närvarande med sin gryning till en innerlig vänskap henne och Erik emellan, framtiden med dess förhoppningar, allt försvann vid denna upptäckt. Ester rörliga själ koncentreradv sig i en enda känsla af så häftig svartsjuka, att Vster aldrig erfarit nåsot dermed jemförligt. Hon var icke mäktig att beherrska sig, så att hon med vänlighet kunde svara, då mannen tilltalade henne. Ilon skyndade under någon förevändning ur rummet, och in till Nanny. Utan tanke på sin paryr kastade Ester sig om halsen på väninnan och utropade: — Fjällen ha fallit från mina ögon, jag vet nu, att Erik älskar Marianne. Vid dessa ord ryckte Nanny till, liksom hon erhållit ett knifstygn. Hon öppnade munnen för att motsäga, men Ester afbröt henne. — Säg ingentiog, ljug icke för att dölja sanningen! Jag vet i denna stund att för an mig icke finns något hopp om lycka för