framtiden, han skall evigt älska och jag
evigt hata henne.
— Ester, vagnen är framme, hördes Eriks
röst från det yttre rummet.
Nanny lyckades efter några ögonblick att
så mycket lugna Ester, att hon efter två
förnyade påminnelser satte på sig kappan
och steg upp i vagnen.
Med en blick af smärta såg Nanny efter
den bortilande vagnen och hviskade till sig
sjelf:
—- Hvilka starka passioner rymdes icke
1 detta åkdon. Der fanns två förälskade
och på hvarandra svartsjuka qvinnor, en
man i kamp mot sina känslor, och så Lud-
vig, som står undet inflytande af en gryende,
ännu icke medveten kärlek, som gör ho-
nom till slaf under den qvinnas nycker, som
icke bekymrar sig om honom mera än man
bekymrar sig om ett verktyg.
Nannys tankar aforötos af ljudet från en
vagn, som med hastighet närmade sig.
— Är det något som blifvit glömdt, efter
de vända? tänkte Nanny. Hon kunde ännu
icke urskilja formen på det åkdon, som nal-
kades, löfverket från träden skymde bort
vägen.
Hon dröjde likväl qvar på trappan. En
droska svängde upp på gården och stannade
vid stora byggningen.
Öfver Nannys ansigte drog en varm ro-
sensky och ett uttryck af lycka och glädje