du talade mot denna min åsigt talade du
för döfva öron. Mitt förstånd och min
känsla kunde icke fatta hvad du sade. Så
stod det till, då Andreas afbröt vår bref-
vexling. Min harm var i början stor, men
jag lugnade min sårade sjelfkänsla med att
han gjorde det af hederskänsla. Min man
förändrade derefter uppförande och blef
sträng. Han lyckades ingifva mig fruktan,
Förbittringen mot honom växte, då jag, trots
allt, kände att mitt hjerta fortfor att älska
honom. Jag var svartsjuk, utan att vilja er-
känna det, och jag var rädd att du eller någon
annan skulle misstänka att jag älskade ho-
nom. Då du föreslog att taga mig med till
Marstrand, blef jag glad att komma bort
från mitt hem, slippa se den man, hvars
åsyn upprörde mitt inre. Aftonen före vår
afresa omtalade tant Carolina, att Andreas
fått förordnande i Marstrand. Min fantasi
kom åter i rörelse. Jag skulle träffa An-
dreas och min drömda roman skulle gå i
fullbordan, och plågan att lefva tillsammans
med Erik, som jag älskade och afskydde
på en och samma gång, skulle väl nu få
git slut, ifall Andreas fortfarande höll mig
är.
Andreas och jag möttes.
Huru mången gång hade jag icke tänkt
mig detta möte och sett honom öfverlyck-
lig störta till mina fötter. Detta samman-
träffande och den stund, då Erik med smärta