du talade mot denna min åsigt talade du för döfva öron. Mitt förstånd och min känsla kunde icke fatta hvad du sade. Så stod det till, då Andreas afbröt vår brefvexling. Min harm var i början stor, men jag lugnade min sårade sjelfkänsla med att han gjorde det af hederskänsla. Min man förändrade derefter uppförande och blef sträng. Han lyckades ingifva mig fruktan, Förbittringen mot honom växte, då jag, trots allt, kände att mitt hjerta fortfor att älska honom. Jag var svartsjuk, utan att vilja erkänna det, och jag var rädd att du eller någon annan skulle misstänka att jag älskade honom. Då du föreslog att taga mig med till Marstrand, blef jag glad att komma bort från mitt hem, slippa se den man, hvars åsyn upprörde mitt inre. Aftonen före vår afresa omtalade tant Carolina, att Andreas fått förordnande i Marstrand. Min fantasi kom åter i rörelse. Jag skulle träffa Andreas och min drömda roman skulle gå i fullbordan, och plågan att lefva tillsammans med Erik, som jag älskade och afskydde på en och samma gång, skulle väl nu få git slut, ifall Andreas fortfarande höll mig är. Andreas och jag möttes. Huru mången gång hade jag icke tänkt mig detta möte och sett honom öfverlycklig störta till mina fötter. Detta sammanträffande och den stund, då Erik med smärta