taljerade berättelser. Han hade infunnit sig på hotell Newyork i sällskap med en annan ung man, som hade uppgifvit att han var en tysk vid namn Wolff, bördig från Baiern, samt frågat om det fanns någon på hotellet, som talade tyska. Enuppasserska, som kände detta språk, tillkallades då, och ett samtal uppstod mellan benne och den föregifne Wolff. Värdinnan, som emellanåt blandade sig i samtalet, tyckte sig likväl finna, att främlingen förstod franska lika välsom tyska. Han tillbragte natten på hotellet samt intog aftonmåltid och frukost på dess Kaf6. Ingen bland dem som sågo honom der fann någonting misstänkt hos honom. På förmiddagen den följande dagen efterfrågade han hos en skeppsmiklare priset för öfverresa till Amerika. Han hade icke penningar med sig, sade han, men han väntade sådana och skulle derefter återkomma. Kl. 2212 på dagen kom han i sällskap med en annan ung man in på ett utskänkningsställe, der de begärde två glas öl. Det var der han arresterades. Förloppet dervid berättas på följande sätt i Gaulois: — Straxt sedan det begärda ölet blifvit framsatt, inträdde marin-gendarmen Ferrand. Vid hans åsyn sänkte den föregifne Wolff plötsligt hufvudet och bleknade. Ferrand märkte det händelsevis. Han närmade sig honom, lade handen på hans hufvud och sade till honom: Unge man, ni är icke hemma i Havre ? ul ärgserres a ar ni några papper? Nej, min herre Vill ni gå ut med mig ett ögonblick? Detta yttrades med låg röst, så att ingen af de närvarande märkte det. Då de kommit ut på gatan märkte gendarmen att hans följeslagare såg förvirrad ut och undvek hans blick. Hur kommer det sig, att ni icke har några papper ? Man behöfver inga papper för att resai Frankrike. ; Har, ni ingenting, gom kan styrka hvem ni är? Åh jo, jag har bref. Wolff öfverlemnade åt gendarmen två bref, det ena på tyska, det andra på franska, utan adress och fullkomligt betydelselösa. Hvad heter ni? Vanderbergue. Hvarifrån kommer ni? Från Paris. Hvar är ni hemma? I Roubaix. Vid ordet Roubaix gick ett ljus upp för Ferrand. Det tycktes honom som om det af tidningarne meddelade signalementet på en af mördarne vid Pantin slog alldeles in på den okände. Han såg den främmande skarpt i ansigtet och slöt at hans upprörda sinnesförfattning att han borde fortsätta sitt förhör. J hvad ärende har ni kommit till Havre? För att söka arbete. Hvad har ni för yrke? Jag är mekanikus. Hvilken väg har ni farit från Roubaix till Paris 2 Raka vägen. Ni skulle icke händelsevis ha passerat Pantin? Den främmande gjorde en plötslig ansträngning för att dölja sin rörelse och svarade icke. De voro på väg till polisvaktkontoret och passerade just Lamblardie-bron, då i detsamma en åkaredroska passerade och en drucken person föll så godt som i famnen på gendarmen Ferrand, hvilken -derigenom nödgades skilja sig några steg från sin fånge. Denne begagnade sig af tillfället och tog till benen, förföljd af gendarmen, som ropade: arrestera karlen, det är troligen en mördare !4 Kommen till yttersta ändan af quai Videcoq, hoppade Wolff ned på en der liggande flotte samt derifrån i sjön. Gendarmen, som var hack i häl efter, började ropa på hjelp och en stor folkhop samlades genast. Finns här ingen som kan simma, denna karl måste bergas! ropade gendarmen. Man såg Wolffs kropp i vattenytan, men han gjorde ej något försök att hälla sig uppe. Då framträdde en person vid namn Hauguel, varfsarbetare i Havre, och sade: Jag åtager mig det. Ferrand bad honom taga sig till vara, ty han hade att göra med en farlig person. Var inte rädd, svarade Hauguel och kastade sig fullklädd som han var i vattnet. ellan fången och Hauguel uppstod nu en förfärlig strid, i det den förre sökte draga sin riddare med sig i djupet, och den sednare sträfvade att fullgöra sin pligt och rädda honom mot hans vilja. Fången, som höll Haugnel i benen, förlorade snart sansningen, dervid det lyckades Hauguel återföra honom till vattenytan, i det han fattade honom kring veka lifvet med venstra armen. Såsom vi redan nämnt, vekände den häktade äntligen en följande dag, att hans rätta namn var Traupmann, samt att han i förening med de båda Kinck, far och son, voro de som ensamme begått morden. Han säger sig icke ha sett den äldre Kinck sedan morden begingos. Det irden yngre Kinck som gitfvit honom penningar att fly samt öfverlemnat till honom den äldre Kincks apper, som funnos hos honom då han häktades. rågor om driffjedrarne till brottet besvarar han endast med ordet: svartsjuka. Om han talat sanning, hvilket synes högeligen tvifvelaktigt, lärer väl, efter hvad man bör hoppas, den följande ransakningen komma att ådagalägga. Bland öfriga uppgifter, som innefattas i Traupmanns hittills afgifna bekännelse, äro äfven dessa: q T. hade lofvat fadren och fonen Kinck att vara dem behjelpliga vid brottets verkställande. Det var han som uppkastat de olyckliga offrens graf, det var ock han som förde dem till det ställe der mordet begicks. Enligt öfverenskommelse, skulle han ha ledsagat offren, ett och ett i sender, till de två andra fönnmördarne; emellertid blef han tvungen att Jåta de båda yngsta barnen åtfölja modern. Så snart hon jemte barnen kommit till den plats, der fadern och sonen väntade, kastade sig de tre mördarne öfver dem; och nu uppstod en förtviflad strid mellan modern och hennes bödlar. Det lyckades henne rycka en kvif ur sin mans hand: hon sårade honom med den i