oo MUN LD Ester, utan att förströ sig henne förutan, det vill säga förströ Marianne. Främmande var der dagligen. Alla voro lifligt intresserade af att underrätta sig om Mariannes välbefinnande, och derför gjorde man det ena besöket efter det andra. Prostinnan Granstedt var ibland dem, som ansågo för sin pligt att fara till Lybo minst en gång i veckan, och tant Juliana var lika samvetsgrann. Båda blefvo allt mer och mer förtjusta i Marianne. Hon lyssnade till deras tal och hade aldrig något att invända mot deras iakttagelser om nästan. Hon var en engel, den saken var afgjord, och de funno naturligt, att brukspatron var hos sin älskvärda styfmor och sällskapade med henne. Deremot var alldeles ingenting att invända, förklarade prostinnan. Veckor hade förflutit sedan Andreas och Nannys öfverenskommelse. Ester hade derefter deltagit i alla möjliga förströelser, dagligen varit tillsammans med Andreas, men utan att han med ett ord eller en blick gaf henne anledning antaga att hon fortfarande var älskad. Andreas var artig och vänlig mot sin kusin, men tillbakadragen och kall. Ester å sin sida försökte i början att få förhållandet dem emellan annorlunda, men