--- Itanny, Nanny! hun skall jag någon-
sin kunna försona det omla, jag gjort dig! —
Aldrig,
Det gifves naturer, så lyckligt utrustade
till kropp och själ, att ingenting oroar eller
stör dem, och till dessa hörde Marianne.
Hon sof lika lugat den natten som alla
andra nätter, och likväl hade hon gått till
hvila med dåligt lynne.
Att länge beherrskas af obehagliga känslor
hörde icke till Mariannes svagheter; en af
hennes älskvärdaste egenskaper var just,
att hon kastade bort det ledsamma och
ständigt var vid godt och gladt lynne.
Hon steg upp tidigt den följande morgo-
nen och lät genast efterhöra, om brukspa-
tron rest.
--- Icko än, blef svaret; hästarna äro
likväl förspända och vänta.
Skyndsamt iklädde Marianne sig en
enkel morgondrägt och gick ned i träd-
gården.
Erik hade ännu icke rest.
Hon tog vägen genom parken och gick
genom den, så att hon kom fram vid östra
sidan deraf nedanför bruket, der landsvägen
strök förbi. Tvärs öfver denna gick hon
och så ned till stranden af elfven, som fram-
flöt vid sidan af vägen. Här satte Mari-
anne sig på en sten och lyssnade, med ett
skalkaktigt uttryck i blicken, på hvarje buller