till Marianne. Hon såg dyster ut, men
sökte dölja sin sorgsenhet bakom en anta-
gen glädtighet.
Läsning, musik, ffrämmande och allt, som
kunde förkorta tiden, anlitade Erik för att
förströ Marianne. Han tillbragte största
delen af dagen, läsande, samtalande eller
muciserande för henne. Endast då var han
nere på kontoret, när någon annan öfver-
tog hans plats hos patienten.
De båda bröderna täflade i att söka ut-
gissa Mariannes önskningar och att uttänka
det, som kunde göra henne glädje. Rum-
met, i hvilket hon vistades, försågs hvarje
morgon med friska blommor. Erik förskref
från hufvudstaden de sällsyntaste frukter
och gjorde allt hvad i en menniskas för-
måga står för att aflägsna ledsnaden från
Mariannes så kallade sjukrum.
Tiden framskred, och de -dagar voro snart
förgångna, som måst förflyta, innan Ester
kunde vara tilbaka på Lybo. Nu väntade
man stundligen på att få se den unga frun
anlända, men det fanns i detta hem icke en
enda varelse, som motsåg detta med annat
än likgiltighet. Ester hade icke förstått
att göra sig afhållen.
Den dagen och äfven den derpå följande
förflöto, utan att åkdonet återkom. Den
tredje på aftonen kom det slutligen med
förvaltaren, men utan Ester. I G. hade de
väntat ut tre ångbåtar, utan att Ester var