till Marianne. Hon såg dyster ut, men sökte dölja sin sorgsenhet bakom en antagen glädtighet. Läsning, musik, ffrämmande och allt, som kunde förkorta tiden, anlitade Erik för att förströ Marianne. Han tillbragte största delen af dagen, läsande, samtalande eller muciserande för henne. Endast då var han nere på kontoret, när någon annan öfvertog hans plats hos patienten. De båda bröderna täflade i att söka utgissa Mariannes önskningar och att uttänka det, som kunde göra henne glädje. Rummet, i hvilket hon vistades, försågs hvarje morgon med friska blommor. Erik förskref från hufvudstaden de sällsyntaste frukter och gjorde allt hvad i en menniskas förmåga står för att aflägsna ledsnaden från Mariannes så kallade sjukrum. Tiden framskred, och de -dagar voro snart förgångna, som måst förflyta, innan Ester kunde vara tilbaka på Lybo. Nu väntade man stundligen på att få se den unga frun anlända, men det fanns i detta hem icke en enda varelse, som motsåg detta med annat än likgiltighet. Ester hade icke förstått att göra sig afhållen. Den dagen och äfven den derpå följande förflöto, utan att åkdonet återkom. Den tredje på aftonen kom det slutligen med förvaltaren, men utan Ester. I G. hade de väntat ut tre ångbåtar, utan att Ester var