känner Nanny och vet, att om jag reste
för att råka henne, skulle jag resa förgäf-
ves. Nu anser jag det vara min pligt att
besöka min hustru.
--- Nanny har väl lärt dig den der plig-
ten, inföll Marianne. Erik, du kan låta hemta
hit din fru; det är lämpligare, än att du
reser från mig, din gäst.
--- Jag skall skynda att återvända.
--- Jag ber dig, res icke. Gif Lulvig i
uppdrag att fara efter Ester. Kan du, den
bäste af mina styfsöner, afslå min första
bön till dig? Du kan det icke, isynnerhet
som den öfverensstämmer med ditt eget
intresse.
-- Min goda Marianne, tillgif, om jag
nödgas afslå. Jag bör resa, det är en röst
inom mig, som bjuder det.
Erik sade detta i en vördnadsfull, men
bestämd ton. Marianne vände bort huf-
vudet.
--- Vi skola icke vidare tala härom. Jag
förstår dig och beklagar att Nanny och du
stå på den gamla foten. Nannys makt är
lika stor, som den varit hafver, märker jag.
Hon borde likväl icke begagna den så, som
hon gör.
Marianne reste sig, gaf honom ånyo sin
hand och önskade honom lycka på resan.
Erik gick in i huset, mumlande: