känner Nanny och vet, att om jag reste för att råka henne, skulle jag resa förgäfves. Nu anser jag det vara min pligt att besöka min hustru. --Nanny har väl lärt dig den der pligten, inföll Marianne. Erik, du kan låta hemta hit din fru; det är lämpligare, än att du reser från mig, din gäst. --Jag skall skynda att återvända. --Jag ber dig, res icke. Gif Lulvig i uppdrag att fara efter Ester. Kan du, den bäste af mina styfsöner, afslå min första bön till dig? Du kan det icke, isynnerhet som den öfverensstämmer med ditt eget intresse. -Min goda Marianne, tillgif, om jag nödgas afslå. Jag bör resa, det är en röst inom mig, som bjuder det. Erik sade detta i en vördnadsfull, men bestämd ton. Marianne vände bort hufvudet. --Vi skola icke vidare tala härom. Jag förstår dig och beklagar att Nanny och du stå på den gamla foten. Nannys makt är lika stor, som den varit hafver, märker jag. Hon borde likväl icke begagna den så, som hon gör. Marianne reste sig, gaf honom ånyo sin hand och önskade honom lycka på resan. Erik gick in i huset, mumlande: