af sin älskade Nanny, men det förtörnade henne derjemte, att Andreas och hon förebråddes för handlingar, till hvilka de icke gjort sig skyldiga. Esters svar blef bittert. Hon på en gång tillbakakastade de orättvisa beskyllningarne och anklagade Nanny för att ha behandlat henne och kusinen illa. Ester blef nu i sin tur häftig, och detta gjorde, att Nanny genast återvann sitt lugna sätt. Efter denna lilla scen svägerskorna emellan följde en större försoning, och så klädde sig Ester för att deltaga i en liten utfärd, som en del af badsällskapet skulle företaga. Nanny kände sig icke hågad att vara med och stannade hemma. Ester sökte öfvertala henne att icke försaka segelfärden, men Nanny svarade: — Jag behöfver i ensamhet öfvertänka det ändamålslösa i att bli häftig. Jag har bestämdt blifvit nervsvag, efter jag kunnat tilllåta mig något så förnuftslöst som att förifra mig. Far du, min älskling, och sök förströ dig, så du glömmer vår lilla tvist. Ester for. På samlingsplatsen för dem, som deltogo i seglatsen, fann hon Andreas. Han samtalade lifligt med ett par unga damer, hvilka han likväl lemnade för att skynda till Ester. Hans första fråga var: — Följer Nanny icke med?