af sin älskade Nanny, men det förtörnade
henne derjemte, att Andreas och hon före-
bråddes för handlingar, till hvilka de icke
gjort sig skyldiga. Esters svar blef bittert.
Hon på en gång tillbakakastade de orätt-
visa beskyllningarne och anklagade Nanny
för att ha behandlat henne och kusinen illa.
Ester blef nu i sin tur häftig, och detta
gjorde, att Nanny genast återvann sitt lugna
sätt.
Efter denna lilla scen svägerskorna emel-
lan följde en större försoning, och så klädde
sig Ester för att deltaga i en liten utfärd,
som en del af badsällskapet skulle företaga.
Nanny kände sig icke hågad att vara med
och stannade hemma. Ester sökte öfver-
tala henne att icke försaka segelfärden,
men Nanny svarade:
— Jag behöfver i ensamhet öfvertänka
det ändamålslösa i att bli häftig. Jag har
bestämdt blifvit nervsvag, efter jag kunnat
tilllåta mig något så förnuftslöst som att
förifra mig. Far du, min älskling, och
sök förströ dig, så du glömmer vår lilla
tvist.
Ester for.
På samlingsplatsen för dem, som deltogo
i seglatsen, fann hon Andreas. Han sam-
talade lifligt med ett par unga damer, hvilka
han likväl lemnade för att skynda till Ester.
Hans första fråga var:
— Följer Nanny icke med?