— Jaså, gumman har slutat sitt lif, utbrast Ludvig. Nå, har hennes död medfört någon fördel för Nanny? — Nanny ärfver öfverstinnans hela förmögenhet, svarade Ester och sammanvek brefvet. — Arfver hela förmögenheten! utropade Ludvig. — Alltsammans. — Nanny visste nog hvad hon gjorde, då hon efterkom kallelsen, sade Ludvig ironiskt. Hon förutsåg, att lönen för mödan icke skulle uteblifva. — Så elak du alltid är, kära Ludvig, afbröt honom Ester harmset, men så är det; den som sjelf är egennyttig och aldrig varit tillsammans med andra än egennyttiga menniskor, tror att alla andra äro behäftade med samma fel. För öfrigt lär väl icke öfverstinnan Gyllenspets haft så stor förmögenhet, kan jag tänka. — Minst så mycket du hade i mödernearf, genmälte Ludvig. Ester blef vid denna upplysning helt glad. Nu var hennes älskade Nanny oberoende; nu hade hon således hopp om att snart få återse henze. Nanny skulle komma till Lybo, det stod i brefvet, och då skulle Ester få veta hvem Erik hace älskat. Vissheten att snart få hvila vid Nannys bröst blef en ljuspunkt, som betydligt ökade nöjet af att få komma till det kära barndomshemmet, der hon va