— Jaså, gumman har slutat sitt lif, ut-
brast Ludvig. Nå, har hennes död medfört
någon fördel för Nanny?
— Nanny ärfver öfverstinnans hela för-
mögenhet, svarade Ester och sammanvek
brefvet.
— Arfver hela förmögenheten! utropade
Ludvig.
— Alltsammans.
— Nanny visste nog hvad hon gjorde,
då hon efterkom kallelsen, sade Ludvig iro-
niskt. Hon förutsåg, att lönen för mödan
icke skulle uteblifva.
— Så elak du alltid är, kära Ludvig, af-
bröt honom Ester harmset, men så är det;
den som sjelf är egennyttig och aldrig va-
rit tillsammans med andra än egennyttiga
menniskor, tror att alla andra äro behäftade
med samma fel. För öfrigt lär väl icke
öfverstinnan Gyllenspets haft så stor för-
mögenhet, kan jag tänka.
— Minst så mycket du hade i mödernearf,
genmälte Ludvig.
Ester blef vid denna upplysning helt glad.
Nu var hennes älskade Nanny oberoende; nu
hade hon således hopp om att snart få återse
henze. Nanny skulle komma till Lybo, det
stod i brefvet, och då skulle Ester få veta
hvem Erik hace älskat. Vissheten att snart
få hvila vid Nannys bröst blef en ljuspunkt,
som betydligt ökade nöjet af att få komma
till det kära barndomshemmet, der hon va-