skapliga sektionerna af det stora reseverket. författat: Ueber die gereizte Muskel-und Nervenfaser, De distributione geografica plantarum, Vues des Cordillieres, Examen critique de la göografie du Nouveau conti rent, Kosmos (en fysisk verldsbeskrifning i detta ords mest omfattande och högsta mening, öfversatt på nästan alla europeiska språk, äfven svenska) m. m, Se här hvad den ofvan omtalade skildraren i G. H. T., bland annat, skrifver: Hela den bildade verlden känner hans jetteverk Kosmos. Humboldt var emellertid ej den förste, som försökte att i en enda helgjuten bild samla de kunskaper menniskan vunnit om den-verld, i hvilken hon är försatt och hvaraf hon är en del. Mer än en gång hafva föregående tiders lärde dristat att göra samma försök. Vi erinra oss särskildt ett kolossalt verk i denna riktning af en fransk lärd i början af sextonhundratalet, kalladt Macrocosmus et Microcosmus, ett verk, so.n förtjenade läsas vid sidan af Kosmos af en hvar, som vill göra sig en föreställning om den ofantliga förändring i uppfattning, åsigter och vetande, som timat under tiden, hvilken förflutit mellan dem begge. Det är en besynnerlig väf af verkliga erfarenheter och vidunderliga fabler, denna Macrocosmus, i hvilken medeltidens verldsåskådning ännu gör sig till fullo gällande — der himmelen, skärselden och helvetet ännu utgöra iategrerande delar af verldsbyggnaden. Läsningen af detta verk gör ett dystert och nedslående intryck. Det är som om författaren skådat verlden genom röken från do bål, på hvilka fanatismen brände kättare och vidskepelsen hexor. Den fullständiga frånvaron af vetenskaplig metod och kritik i förening med en fullständig närvaro af skolastisk torrhet gör det tillika tröttsamt, så att enhvar, som ej at kulturhistoriskt intresse gjort sig till en pligt att läsa det,lägger det, ju förr dess hellre, med en suck af lättnad ifrån sig. Hvilket annat intryck gör ej Humboldts Kosmos! Man kan svårligen tro, att det är väsen af samma slägte, författaren från sextonbundratalet och han, så olika har verlden speglat sig i deras blickar och själar. Klarare än annars finner man vid en sådan jemförelse huru mycket menskligheten har att tacka den rationela vetenskapen — filosofien och naturforskningen. Verlden, sedd genom det teologiska mediet, bar förbannelsens insegel; nu bär den på sin panna girdemet med Guus namn inristadt. Dess betraktelse ingaf förut fraktan, nu beundran och begär att intränga i dess gåtor. Det törra uppfattoingssättet alstrade nödvändigt en hårdhet i sinnelaget, som stärkte den medfödda sjolfviskheten, utan att stålsätta dygden. Det sednare betraktelzsesättet medför lika nödvändigt en humanitet, som utpräglar sig i individernas och folkens inbördes förhållanden, i lagar och lefnadssätt. Den pånyttfödda vetenskzpens arbete har varit ett stort befrielseverk. De store tänkarne och naturforskarae äro verklige mensklighetens välgörare, och det är icke minst såsom ex sådan, såsom en af befrielseverkets förnämste fortsättare och befrämjare folken fira Alexander von Humboldt. Hyad Humboldt för vetenskapen uträttat är, man kan nästan säga, omätligt. Hans forskning sträckte sig så godt som öfver hela dess område; och han icke blott samlade öfverallt nya rön, utan öppnade ock öfverallt nya utsigter. På samma gång som han med förvånansvärd flit riktade vetandets olika grenar — fysiken, botaniken, geografien, geologien, klimatologien, etnografien, konsthistorien och öfverdufvud kulturhistorien — med en massa nya enskildheter, visste han att följa alla dessa grenar till deras gemensamma stam, att sammanföra dem till deras enhet, framhålla dem i deras organiska sammanhang. Ur denna sednare verksamhet framsprungo ej blott nya vetenskaper, t. ex. vextgeografien, utan i allmänhet ett mer cestralt sätt att betrakta och studera naturen och menniskan. Hamboldt egde samtidigt naturforskarens öga fö norfattningen af fenomenet och filosofens för u.. bakom fenomenet liggande. Härmed förenades skaldens känsla för landskaperna: skönhet, för slägtskapen mellan själens stämningar och anden i naturens skiftande, olika taflor, samt estetikorns sinne för en ren och ädel framställningsform. En i sanning sällsynt förening af sällsynta egenskaper! Men kronan