Andreas kände sig frestad att taga afsked, men äfven detta skulle se löjligt ut. — Tillåt mig göra en fråga, återtog han, önskar ni, att jag aflägsnar mig? — Jag önskar att ni följer er egen böjelse i det fallet, genmälde Nanny. — Då gick jag genast, och ändå stannar jag vid er sida: hågkomsten af en stor smärta och en stor seger öfver mig sjelf är förbunden med er person. Segern har dock kostat mig mera, än ni på förhand kunnat beräkna. Nanny vände på hufvudet och såg på den unge mannen. Andreas hade blifvit blek och mager. — Hvarje seger öfver oss sjelfva är en glädje för vår stolthet, sade hon, och jag borde således vara en ganska angenäm personlighet i edra ögon, då jag erinrar om en triumf. — Smärtan liksom glädjen har sin tjusning; och jag är tacksam mot slumpen, som ånyo sammanfört edra och mina vägar. Sjelf hade jag aldrig haft mod att göra det. — Har ni varit så uppbragt på mig? — Nej, men åsynen af er skulle rifva upp det sår, hvaraf mitt hjerta blödde; smärtan var alltför häftig att tåla vid detta. Nu ha vi träffats, jag har upplefvat det ögonblick, jag så mycket fruktat, utan att... — Er ovilja förökats.