Andreas kände sig frestad att taga af-
sked, men äfven detta skulle se löjligt ut.
— Tillåt mig göra en fråga, återtog han,
önskar ni, att jag aflägsnar mig?
— Jag önskar att ni följer er egen bö-
jelse i det fallet, genmälde Nanny.
— Då gick jag genast, och ändå stan-
nar jag vid er sida: hågkomsten af en stor
smärta och en stor seger öfver mig sjelf
är förbunden med er person. Segern har
dock kostat mig mera, än ni på förhand
kunnat beräkna.
Nanny vände på hufvudet och såg på den
unge mannen. Andreas hade blifvit blek
och mager.
— Hvarje seger öfver oss sjelfva är en
glädje för vår stolthet, sade hon, och jag
borde således vara en ganska angenäm per-
sonlighet i edra ögon, då jag erinrar om
en triumf.
— Smärtan liksom glädjen har sin tjus-
ning; och jag är tacksam mot slumpen, som
ånyo sammanfört edra och mina vägar.
Sjelf hade jag aldrig haft mod att göra det.
— Har ni varit så uppbragt på mig?
— Nej, men åsynen af er skulle rifva
upp det sår, hvaraf mitt hjerta blödde;
smärtan var alltför häftig att tåla vid detta.
Nu ha vi träffats, jag har upplefvat det
ögonblick, jag så mycket fruktat, utan att...
— Er ovilja förökats.