Landstingen skola i nästa vecka för sjunde gången sammanträda i rikets alla län. Man hör stundom klagas att de ej uträttat mycket. Detsamma säga några om den nya riksförsamlingen. Det finns alltid menniskor som vilja och vänta att verlden skall gå framåt med stormsteg, men detta är helt enkelt omöjligt, ty staten har på framåtskridandets bana uppstaplat eller gräft alltför många förskanrsningar, hinder och grafvar. Det vore emellertid orättvist att neka att landstingen verkat rätt mycket godt i förhållande till det genom en ministeriel Jagförklaring alltför inskränkta området af deras betogenhet. De hafva förbättrat sjukvården, folkskolan och kommunikationerna iaom sina resp. län; de hafva uppmuntrat åkerbruket, skogsskötseln och industrien; de hafva dessutom säkerligen åstadkommit mycket enskildt godt derigenom att de beredt tillfälle för länens mera framstående män att råkas. Vi kunna uppgifva mera detaljeradt de summor, som landstingen användt för allmännyttiga ändamål: Till sjukvårdsanstalter 859,604 rdr. Till kommunikationernas utvidgande 383,343 rdr. Till landtbruket och dess binäringar 273,042 rår. il undervisningens befrämjande 341,855 rår. Till den högre industrien 18,201 rår. Till allmän hushållning 15,077 rår. O.s.v. Det kan väl tagas för gifvet att då dessa summor blifvit anslagna af praktiska män, af hvilka en stor del både velat, kunnat och förstått öfvervaka användandet, så skola medlen ha gjort väsentligt gagn. Och det lär ej böra betviflas att ju icke de nu snart sammanträdande landstingen skola träda värdigt i sina föregångares fotspår. . Men ju mera landstingen blifva vana att handlägga länens allmänna ärende och ju mera de märka huru stort gagn de förmå uträtta, desto mera skola de — hoppas vi — sträfva efter utvidgning af sin makt och efter att vinna det önskvärda målet af en större provinsiel oafhängighet, med upplösande af den qväfvande uniformiteten som vidlåder statens förvaltande af all allmän ekonomi. Det är ett af den nyaste tidens bästa sträfvanden att inskränka statstvånget och utvidga sjelfstyrelsen. Ett stort hinder för landstingens verksamhet har varit att det enatinget handlat utan kugeskap om det andras åtgöranden, så att man stundom gjort sig mycket onödigt besvär vid ett ting för att åstadkomma utredning af ett ämne, som vid ett annat ting redan blifvit omgorgsfullt och uttömmande undersökt, eller att man vidtagit olämpliga åtgärder emedan man icke känt de utvägar som vid ett eller annat landsting förut påfunnits. För att afbjelpa dessa och flera andra olägenheter, hvilka utrymmet ej tillåter oss att uppräkna, föreslogs vid Stockholms läns landsting 1867 attutgifva en tidskrift, i hvilken skulle sammanföras alla landstingens förbandlingar och af hvilken tidekrift exemplar skulle utdelas till landstingsmännen. Förslaget godkändes. de flesta landsting beslöto lemna bi