Landstingen skola i nästa vecka för
sjunde gången sammanträda i rikets alla
län. Man hör stundom klagas att de ej
uträttat mycket. Detsamma säga några
om den nya riksförsamlingen. Det finns
alltid menniskor som vilja och vänta att
verlden skall gå framåt med stormsteg,
men detta är helt enkelt omöjligt, ty
staten har på framåtskridandets bana upp-
staplat eller gräft alltför många förskanrs-
ningar, hinder och grafvar.
Det vore emellertid orättvist att neka
att landstingen verkat rätt mycket godt
i förhållande till det genom en ministeriel
Jagförklaring alltför inskränkta området
af deras betogenhet. De hafva förbättrat
sjukvården, folkskolan och kommunika-
tionerna iaom sina resp. län; de hafva
uppmuntrat åkerbruket, skogsskötseln och
industrien; de hafva dessutom säkerligen
åstadkommit mycket enskildt godt deri-
genom att de beredt tillfälle för länens
mera framstående män att råkas.
Vi kunna uppgifva mera detaljeradt de
summor, som landstingen användt för all-
männyttiga ändamål:
Till sjukvårdsanstalter 859,604 rdr.
Till kommunikationernas utvidgande
383,343 rdr.
Till landtbruket och dess binäringar
273,042 rår.
il undervisningens befrämjande 341,855
rår.
Till den högre industrien 18,201 rår.
Till allmän hushållning 15,077 rår. O.s.v.
Det kan väl tagas för gifvet att då
dessa summor blifvit anslagna af prakti-
ska män, af hvilka en stor del både velat,
kunnat och förstått öfvervaka använ-
dandet, så skola medlen ha gjort väsent-
ligt gagn. Och det lär ej böra betviflas
att ju icke de nu snart sammanträdande
landstingen skola träda värdigt i sina
föregångares fotspår. .
Men ju mera landstingen blifva vana
att handlägga länens allmänna ärende
och ju mera de märka huru stort gagn
de förmå uträtta, desto mera skola
de — hoppas vi — sträfva efter utvidg-
ning af sin makt och efter att vinna det
önskvärda målet af en större provinsiel
oafhängighet, med upplösande af den qväf-
vande uniformiteten som vidlåder statens
förvaltande af all allmän ekonomi. Det
är ett af den nyaste tidens bästa sträf-
vanden att inskränka statstvånget och ut-
vidga sjelfstyrelsen.
Ett stort hinder för landstingens verk-
samhet har varit att det enatinget hand-
lat utan kugeskap om det andras åt-
göranden, så att man stundom gjort sig
mycket onödigt besvär vid ett ting för
att åstadkomma utredning af ett ämne,
som vid ett annat ting redan blifvit om-
gorgsfullt och uttömmande undersökt, eller
att man vidtagit olämpliga åtgärder eme-
dan man icke känt de utvägar som vid
ett eller annat landsting förut påfunnits.
För att afbjelpa dessa och flera andra
olägenheter, hvilka utrymmet ej tillåter
oss att uppräkna, föreslogs vid Stock-
holms läns landsting 1867 attutgifva en
tidskrift, i hvilken skulle sammanföras
alla landstingens förbandlingar och af
hvilken tidekrift exemplar skulle utdelas
till landstingsmännen. Förslaget godkän-
des. de flesta landsting beslöto lemna bi-