i morgon är frukosten hos konsuln och i öfvermorgon reser jag. En hel vecka har jag stannat här, i hopp att kunna öfvertala dig. Nu har den förhoppningen slagit fel, och jag lemnar denna odrägliga stad, som endast erinrar mig om min stackars fars sista Jefnadsår. Huru mycket klokare hade det ej varit, om jag gjort ett besök på Lybo! Marianne ringde, en uppassare kom in; hon tillsade om en vagn, ty hon ämnade äta middag på Djurgården. — Du gör mig väl sällskap? frågade Marianne, utan att vända sig till systern. — Visst gör jag det. svarade Nanny och gick fram till henne. Ar du ond? frågade hou med vek röst. — Och hvartill skulle det tjena? genmälte Marianne med ett halft leende. Du är fallen för det bizarra, och jag lär mig aldrig förstå dig: det harmar mig ibland, att du skall vara sådan; men du förblir det oaktadt alltid min lika kära syster. Hon kysste Nanny på pannan, tilläggande: Ah, det var sannt, monsieur Brique och vår kusin Gyllenpil göra oss sällskap till Djurgården, jag har bjudit dem. Marianne gick in till sig. Öfver Nannys bleka och fina ansigte hvilade ett drag afstränghet, då hon mumlade: — Hvarför älskar jag henne? Fiygtig, fåfäng och ytlig, förstår hon blott att göra eröfringar, icke att älska. Nannys ansigte