i morgon är frukosten hos konsuln och i
öfvermorgon reser jag. En hel vecka har
jag stannat här, i hopp att kunna öfvertala
dig. Nu har den förhoppningen slagit fel,
och jag lemnar denna odrägliga stad, som
endast erinrar mig om min stackars fars
sista Jefnadsår. Huru mycket klokare hade
det ej varit, om jag gjort ett besök på Lybo!
Marianne ringde, en uppassare kom in;
hon tillsade om en vagn, ty hon ämnade
äta middag på Djurgården.
— Du gör mig väl sällskap? frågade Mari-
anne, utan att vända sig till systern.
— Visst gör jag det. svarade Nanny och
gick fram till henne. Ar du ond? frågade
hou med vek röst.
— Och hvartill skulle det tjena? gen-
mälte Marianne med ett halft leende. Du
är fallen för det bizarra, och jag lär mig
aldrig förstå dig: det harmar mig ibland,
att du skall vara sådan; men du förblir det
oaktadt alltid min lika kära syster. Hon
kysste Nanny på pannan, tilläggande: Ah,
det var sannt, monsieur Brique och vår ku-
sin Gyllenpil göra oss sällskap till Djur-
gården, jag har bjudit dem.
Marianne gick in till sig.
Öfver Nannys bleka och fina ansigte hvi-
lade ett drag afstränghet, då hon mumlade:
— Hvarför älskar jag henne? Fiygtig, få-
fäng och ytlig, förstår hon blott att göra
eröfringar, icke att älska. Nannys ansigte