och draga nytta af dess förträf.ighet, så drö-
jer det ännu en ofantlig tid innan vederbö-
rande komma att tänka på att anväsda dem
till ändamål der de kunna vara till allmän
nyttigt gagn. Om fråga derom väckes, så ru-
skar man väl på sig litet yrvaket och kar
till och med säga: jaha, det är riktigt, men
så förfaller man i sin lethargi iger, och det
är som om man aldrig talat om saken.
Vi göra dessa reflexioner vid tanken på
det sätt, på hvilket bufvudstadens nattvakter
kontrolleras. Vid bryggerier, fabriker, m. fl.
enskilta inrättningar, der natibevakuing erfor-
draz, nyttjar man för kontroliens skuil redan
sedan länge de s. k. vakturen, hvilka under
de år dö redan bogagnaati vi:ut sig vara både
fullt ändamålsenliga och påliuiza. Det har
ej lyckats nattvakiea att på rågot sätt be-
sticka sin omutlige kontrollsut, hvilken alltid
påföljande morgon brutalt nog omsqvalirat
när en eller annan qvart biifrit bort-ofd. Ett
förslag att begagna dessa i kyrktornen i stäl-
let för den störande och obehagliga tutnin-
ger, väcktes redan för ett par år sedan, då
några reformälskande personer tutade i tid-
ningarne om den saker, man ännu tala lorn-
väktarae lika oförskräckt; de hafva troligtvis
öfverröstat de förre, och saken nästan förföll
alldeles. Hvad kan då skälet vara att denna
önskvärda förändring ej vidtages nu, sedan
det nya sättet visst sig vara follkomligt äi-
ianåisenligt? Jo, skälet deril är ej något
annat än denna rietet för det föråldrade,
deona aivoghet mot allt nytt, hvilken alitid
vidlådt den verkställande makten härstädeeg,
vårt land och våra institationer till så myc-
ken skada.
Det pgifvss till och med folk com påstår
att det ligger någonrtirg poetiskt i tutandet,
och att den lilla medeltidsflägt som dötsam-
ma förlänar vår materialistiskt för-offade vid
cj länder till någon skada. Vi veta ej om
detta sätt att kontrollera. vakvwamheton har
något estetiskt uti sig, som berättigar luren
til en plats icom pocsiens område; från musi-
kens är dea då längesedan förvisad. DÅ vore
snarare at förorda det sätt com begågnas i
Jacob, der tutningen er:ä:te: af ett slags oar-
tikulerad sång. So säga att en mi
person com bodde i närheten af denna kyrka
var bosvärad af tutuiugen och gaf en dona-
tion till kyrkan för att slippa detta oväsen om
nätterna. Ea saga, som tornväktarne derstä-
de3 veta att berätta, förmäler att kyrkråt)
hyser så djup aversion för tutrirg, att det-
samma en gång uttryckligen förklarat det en
olycka skulle bända den tornväktare som un-
derstod sig att tuta i tornet. Vare dermed
huru om helst, kyrkråt utveeklads emsller-
til en smak com är mycket hedraude för ett
väsen af de:s natur, och vi tro bestämdt, att
om vakturen på den tiien varit uppfuana, det
skuolio hafva uttryckligen arbefallt begagnan-
det af desss, en sak hvilken vi gexom ned-
skrifvandet af detta ej tro os på långt när
hafva lyckats uti; vi hafva bloit för bättre
minnes skull velat friska app frågan litet, i
händelse någon person, begåfvad med iofly-
tande i denna sak, skulle känna sig uppma-
nad att verka något för denna. likaså tids-
som ändamålsenliga reform. Tage.
) Ej kyrkrådet.