Pen arkeologiska kongressen i HH öpenhamnmn. I sammanträdet i tisdags böll, säger Berlingske Tiderde, professor S. Nilsson ett föredrag om-markeas höjningar och sänkningar å den nordiska halför. Redan i förra årbundradet hade det blifvit anmärkt att klipporna på vissa ställen å Sveriges östkust höjde sig mer och mer öfver vattenytan. Jägarne berättade att skälarne å dessa ställen, på grund af markens höjning, ej längre kunde komma upp på samma klippor, som da besökt i eamma jägares ungdom. Professor Celsius i Upsala anställde mätningar och uudersökningar, af hvilka framgick, att Sverige i forntiden måtte ha stått under vatten. I anledning af sänkvingarna i sydliga Sverige, utkom år 1747 till och med ett dekret, hvari d t hetta att vattnet icka kund32 stiga, emedan sådant stred mot bibeln (munterhet). Linn hade, till ledning för efterkommande, 20ggrant uppmätt den stenas afstånd från land, på hvilken Carl XII steg i land vid sin hemkomst från Stralsund. Sednare mätningar ha gifvit ett annat rasultat, än hvad Linn antecknat. En mängd mätningar hade blifsit företagca, på föranstaltard2 af veten kapsakademien, och alla vittnade om hafsvattnets böjdförändringar. Från Fjellbacka hade maa det märkliga faktum, att en undervattensklippa höjt sig öfver ytan. Fiskare hade äfven berättat för talaren, att i deras ungdom seglada man, der det nu var torrt land. Endast Mackholmen vid Throndhjem visade ingen förändring:En klippa vid Kristiania, Gudmuadsklippan, erbjöd deremot ett märkligt bevis på markens höjning. År 1630 stod den under vattnet; men 1847 berättade en åttioåring, att hon i hsn3 ungdom börjat visa sig i vattenbrynet. År 1844 höjde sig samma klippa två fot öfver hafvet. Med dessa höjvingar och sänkningar öfverensstämde ej längre Lion3 mätningar. Ett bevis på sänkningen af det sydliga Sverige hade mani Skånes uxderjordiska torfmossar, och ett anrat exempel på en höjdförändring erbjöd Falsterbo fyr, som närmat sig land. Öfver hufvad kande man taga som regel, att ja längre man gick mot norr, desto märkbarare blef höjningen. Talaren framhöll härefter vigten och den geologiska betydelsen af de underjordiska mossarnes upptäckt och de gjorda fynden i Ystads hamn. Förnämligast fäste han sig vid en der hittsd bronsklubba, tillhvilken man på ett avnat ställe funnit ett motstycke. Enligt talarens mening hade bronsvapnen blifvit förda till norden af etruskerne. I Stockholms musenm finnes en bronssköld, men när den kommit till Sverige, var ännu en oafgiord fråga; klubban från Ystad daterade sig från 6:te århundradet före Kristus. Nordenskiöld, som iakttagit niväförändringarae i nordliga Sverige, hade äfven koustaterat sådana i de:s sydligaste del. Äfven i Holstein, isynnerheti Traveminde, var kustlandet underkastadt sänkning. Professor Spring från Lidge redogjorde i ett högst intressant föredrag för spåren af kannibalism i den förhistoriska tiden, hvilka man fuonit förnämligast i bengrottorna vid Chauvean och Engisse i Belgien. Det är temligen visst, att der funna talrika samlingar af menniskoben voro ditförda af menniskoätare. En del visade spår af att köttet blifvit stekt; andra voro sönderslagna och mergen uttagen. Benen voro uteslutande af unga qvinnor och yrglingar e!ler barn. Man hade uppenbarligen ej tyckt om gammalt folk (munterhet). Hrr Quatrefages, Dupont och Worsag2e voro af samma åsigt som talaren; äfven de hade gjort liknande iakttagelser. De i dessa grottor äfvensom vid en liknanda vid Borreby nära Skjelskör fuona kranierna antydde helt olika racer. Såsom orsak till menniskoätandet nämnde hr de Linas från Artra3 nöd, religiösa ceremonier eller segerfester, samt anmirkte den utbredning keannibalismen haft, då man mångenstädes funnit spår deraf. Riksantiqvarien Hildebrand från Stockholm höll slatligen ett föredrag om jättegrafvarna