Våldet i Skästrad.
(Forts. från föreg. n:o.)
Kronofogden upprepade nu, sedan han låtit slå
larm och uppläst lagstadgandena om uppror,
likasom ock tillförene, befallningarna om sking-
ring. ia stod härunder uppe på Silens öfre
gård tillika med militärstyrkan, nedanför på ga-
tan är församlad en icke synnerligen stor folk-
skock, en del nyfikna, en och annan hurrande
och skrålande; rundtomkring och passerande
igenom denna hop, voro en mängd personer syssel-
satta med sin affärsverksamhet. Fåfängt uppmanas
kronofogden i bevekande ordalag af ordföranden
i kommunalstämman Anders Andersson, fåfängt
af undertecknad, Siln (landstingsman), att gifva
tillräcklig stunds anstånd för att upplysa folket,
som synbarligen icke förstod hvarom fråga var,
om förhållandet och återföra de af dem, som vi-
sade sig okynniga, till allvar, och detvar endast
ytterst ovilligt som kronofogden medgaf ett an-
stånd af fem minuter. Man ihågkomme att
ironofogden hade till sitt förfogande i högvakts-
ården en trupp af 50 man krigsfolk, samtlige
med skarpladdade gevär, derjemte kronobetjening
samt flere s. k. biträdande länsmän. Kronofog-
den sjelf stod på en gård, skyddad af byggnader,
så väl bakom som i båda sidor, med truppen
bakom sig; till denna gård leder från landsvigen
en smal backe med en ännu smalare grindöpp-
ning uppe vid gården, och är backen på båda
sidor instängd, nemligen på venstra sidan, räk-
nad från landsvägen, af en byggnad, och på den
högra af stånd och plank.
ör att mu bedöma den hotande faran tänke
man sig nedanför å landsvägen en skrattande
och skrålande folkhop, hvilken alldeles obeväp-
nad skulle, för att komma upp till gården, pas-
sera nämnda för gevärselden alldeles öppna backe
och grindöppning, utsatt vid första försök till
våldsamt framträngande för krigsstyrkans bajo-
netter och kulor.
Anders Andersson och jag, Siltn, hade nedgått
för att söka begagna det korta anståndet af fem
minuter, icke såsom hoppades vi att derunder
kunna skingra massan, men för att visa vår be-
redvillighet samt att tolket var villigt efterkomma
vår önskan och iförhoppning att derigenom kunna
vinna ytterligare anstånd, Genast, och efter hvad
allmänt antages efter 2 å 3 minuter, eller sanno-
likt åtminstone innan de fem minuterna, från det
truppen laddat och vi fått anstånd, voro passe-
rade, afbrötos vi i vårt försök att skingra hopen
derutaf att militär nedryckte i språngmarsch och
med filld bajonett emot landsvägen. Folket drog
sig genast något undan.
Häradsdomaren Anders Andersson begärde nu
ånyo anstånd, men erhöll af kronofogden till
svar: Nej, nu är det för sent, Anders.
När soldaterna nedkommo till landsvigen, drog
sig första plutonen under löjtnant Schöning nå-
ot åt norra sidan, och den andra under under-
föjtnant Tengzelius något åt söder, så att de
kommo på en linie.
Straxt derefter drog sig den sednare med en
trupp söderut gatan utefter. Vi skola här först
följa honom under denna färd och tillse, på
hvad sätt han uppfattat och fullgjort sin tjenste-
ligt.
P nderlöjtnanten tågade med dragen sabel fram-
för truppen; innan han inkommit på gatan, på-
träffade han mig, Olof Olsson i Öije. Jag hade
kommit till torget utan kinnedom om oväsendet,
närmat mig högväkten för att efterhöra hvad som
var å färde, men återvändt, emedan Siltn ned-
sgv Ht pr et FO KALL SA a
Larssons norr i byn liggande gård, Dbegafjag mig
till den öppning, som fanns mellan skrindriäckan
nedanom vägen och den byggnad, hvaruti kop-
arslagaren Wahlström hade sin butik, då jag
Just vid en skrinda blef af underlöjtnant Tengzelius
med sabel först triffad i ansigtet,hvaraftvenne risp-
sår på näsan straxt invid ögat uppstodo, der-
efter huggen i hufvudet, så att hufvudskålen blot-
tades, samt slutligen, då jag nedlutade mig för
att upptaga mössan, ytterligare våldsamt slagen
på skuldrorra.
Närmast härefter påträffade underlöjtnanten
Tengzelius mig, Hans Hansson. Såsom vittnen
intyga, skyndade jag mig undan, och måste Teng-
zelius för att nå mig påskynda sina steg, så att
han till sist sprang, under det truppen endast
gick; uppnådd, erhöll jag två hugg i hufvudet
och, niär jag till skydd satte händerna öfver do
sårade ställena, ytterligare ett hugg öfver han-
den; jag hann knappt fram till gränden mellan
Dederings och Haglunds bodar, förrän jag stu-
pade blödande.
Slutligen blef jag, Erik Dahlberg, på gatan
straxt norr om nämnde gränd, också huggen i
hufvudet med sabel af Tengzelius, så att jag stu-
pade inåt gränden, der jag jemte -Hans Hansson
blef liggande. Tengzelius drog sig sedan vidare
söderut och har oss veterligen ej sedan begått
något våld.
Löjtnant Schöning åter synes hafva någon stund
qvarstått på platsen, bvarunder skotten från trup-
pen lära hafva lossats.
Samtidigt med det truppen stod på linie eller
straxt sedan den derefter uttågat åt hvar sitt
håll, framrusade kronofogden Winter, som redan