historien. Men ännu fördrager det af sin od-
ling så stolta nittonde århundradet slafhandel
och slafarbete i stor omfattning. Kejsardömet
Brasilien t. ex. räknar 2!s millioner slafvar
mot omkring dubbelt så många fria; af de
spanska kolonierna har Cubs öfver 600,000
slafvar, 0. s. v. Tsll upprättbållarde af slaf-
handeln bidrager å eva sidan behofvet af ar-
betskraft i det tropiska Amerika, der utan
tillförsel af fria arbetare negerbefrielsen skall
dröja länge, å andra sidan förhållandena ide
afrikanska negerrikena: der består den afsky-
värdaste träldom, ej blott krigsfångenisegra-
rens, äfven undersåten i sin höfdiogs hand är
en hacdelsvara, hela det mellersta Afrika är
en ster menniskomarknad.
emödandena för slafbefrielsens främjande
och slafhandeins urdertryckande måste beträda
en ny väg — säger en författare, som nyligen
å franskan, engelska och danska språken of-
entliggjort en plan till ordnande af en afri-
kansk ut- och invandring. Det är kammar-
herren E. Carstensen, hvilken dels såsom gu-
versör öfver Danmarks år 1850 sålda besitt-
ningar på Guineakusten, dels i en officiell
ställning i Westindien haft rikligt tillfälle att
studera förbållandena. Ett kort meddelande
om hans förslag torde ej sakna intresse. De
nordiska länderaa ha ett vackert blad i neger-
befrielsens historia: den berömde negervännen,
svensken Carl Bernhard Wadströms namn skall
aldrig glömmas, och Danmark var den första
stat, som förbjöd slafbardel (16 mars 1792).
Det är ett dubbelt kulturintresse, en ordnad
afrikansk ut- och invandring skulle befordra.
Slafveriets afskaffande ide tropisk-amerikanska
länderna har bragt deras produktioa i ett
oupphörligt sjuzkande tillstånd, som hvarken
ökad användning af maskinkraft eller irförseln
af arbetare från Indien och Kina förmått hin-
dra. Å andra sidan ha vestmakternas och
Förenta staternas kryssare vid afrikanska ku-
sten väl begränsat neger2andel:s omfårg, men
dermed ej förbättrat negerbefolkningarras bo-
lägenhet i deras hemland, hvilken fortfarande
är ytterst beklagansvärd och upprörande. Skall
odlingen v nra insteg i Central-Afrika, och skall
ej det tropiska Amerikas industri gå under,
så måste filantrogien välia en avnan väg, än
den hittills följda.
Författaren tänker sig saken sålunda. De
stater, som ha besittningar på Afrikas kust
-- hamnar och fästen med tilliggande land-
sträckor — förklara dem för frinegar-kolo-
nier under de resp. makternas beskydd. Till
dem skulle snart negrer frår det inre landet
tillströmma, dels för att utvandra som frie
arbetare till Amerika, Australien 0. s. v., dels
för att njuta säkerhet till If och egendom
under skyddsmakters flagga. Alia dessa ko-
lozier skulle vara utvandriogshamnar, der of-
ficiella agenater förde sträng kontroll öfser den
lagligen reglerade utflyttvingen. Af utvan-
drarne skulle utan tvifvel en del återväsda,
vanda vid fritt arbete, vid ett ordnadt sam-
fundsskick, kraftigt påverkade af en högre
odlings inflytelser. Och sålunda skulle rundt
om den afrikanska kusten uppstå en kedja af
lagbundna negersamhällen i liflig förbindelse
med den civiliserade verlden, och från dessa
attraktionspunkter och förebilder skulle efter-
hand det i barbari försänkta inre landets på-
nyttfödelse utgå. Biott på denna väg — sä-
ger förf. — genom återinvandriag af dess egna
befriade och upplysta barn kan den afrikan-
ska kontinenten en gång sluta sig till den
menskliga odlingeas sak.
För närvarande verka de europelska eta-
blissementerna på Afrikes kust ingenting i detta
syfte. Handeln skaffar afrikanaren bättre krigs-
verktyg, den förser hozom med bränvin, med
Itskilliga eländiga, men för vilden begärliga
lyxartiklar. Men straxt utanför det fäste,
der en europeisk flagga svajar, säljas och kö-
pas de svarta lika obehindradt, som i Ashaute
och Dahome!; Armerade kryssare jaga slaf-
skeppen, hvilkas besättning under jagten till-
griper de förfärligaste medel, för att dölja eller
tillintetgöra den lefvande laddningen — och
för denna jagt få officerare och manskap pris-
penningar! Man säge ej — utropar förf. —
att ändamålet helgar medlen, när bättre me-
del finnas att tillgå.
Förf. önskar en officiell kongreaxs till frå-
gans behandling och en internationell konven-
tion. Redan 1847 hade han för Kristian VIII
framlagt en liknande plan, men så kom år
1848 och drog uppmärksamheten från detta
mera aflägsna intresse. Ett ögonblick hade
det, längre fram, utsigt till prins Napoleons
medverkan, men dagspolitiken sköt för många
andra frågor fram i förgrunden. Förf. vädjar
nu först och främst till prossen i alla länder,
att den måtte granska hans plan, intressera
den allmänna meningen, medverka till upp-
rättande af associationer i detta filantropiska