Varit ute för tocke der i min dar, — dåliga
vänner och dåliga varor! Sakelstyg! En gång
är ingen gång, och någon gång ska vara
den första. Om vi voro gudsenglar alla på
jorden, hvad vore det då för heder att vara
en sådan? Se så, gudsengelen min, ta nu
räson och sörj sej inte förderfvad, det ä
värre det än vara pirum genom olycka.
Och Ripa tog sin lilla Roras hand och
förde henne in i kammaren näst intill, att
trösta de gråtande flickorna. Och hon lät
sig föras af den gamle, som hon visste en-
dast lefde för hennes väl, och hon kände
att hon måste lefva också för sina döttrars.
Men tysta smögo alla tre utför trappan
till det lilla lusthuset, för att icke göra
intrång i Erik Hallins rum. Och morgon-
solen baddade så varmt och syrenerna i
häcken doftade så ljuft och lärkorna på
slätten utanför sjöngo sina bästa drillar,
allt för att trösta de sörjande.
Fru Aurora hade tagit löfte af Ripa att
vaka öfver Birger och att säga henne till,
då han vaknade. Sjelf ville hon blott nå-
gra minuter hemta frisk luft och trösta
sina flickor, och sedan återvända till —
den sjuke -- såsom hon kallade det. Ut-
trycket — den druckne — förlamade hen-
nes tunga.
Men Ripa kunde vara illistig också han,
och ord- och meningsvängare så godt som
någon advoäat i verlden.