kommit att båda de tilltalade måtte förklaras skyldiga att genast träda i häkte eller, om detta cke af rätten kunde medgifvas, att för sakens fortsatta handläggning urtima ting på grefve Posses bekostnad må blifva utsatt. Detta yrkande bestreds af de åtalade. Några af de mot Tullberg åberopadervittnena, mot hvilka han framställt den anmärkningen att de skulle kunna hafva nytta eller skada af målets utgång, afstodo, för anmärkningens undanrödjande, från alla anspråk på återbekommande af de medel, som de till Tullberg betalt. Endast ett af vittnena vägrade, under yttrande: jag har betalt 200 rdr, och dem ville jag gerna ha tillbaka, om jag kunde få. Parterna fingo afträda, och, ånyo förekallade, afkunnade rätten det utslag, att skäl ej förefunmos för Tullbergs och Eskil Larssons inmanande ä häkte; och hade rätten ej funnit så tvingande omständigheter vara för handen att extra ting borde ega rum, utan uppskjöts målet till 3:dje rtättegångsdagen af inst. hösteting, då parterna ålades att vara försedda med all den bevisning, hvaraf de vilja sig begagna. Ett vittne redogjorde för ett samtal mellan kungens länsman Ljungberg och en annan person, som vittnet åhört. Hr L. hade framlagt en plan, som skulle vara uppgjord för att under era års tid kunna hålla Tullberg i fingelse, genom att endast inkalla få vittnen i sender och förmå dessa att vid ett par ting icke hörsamma kallelsen o. 8. v., hvarigenom rättegången kunde utdragas i otndlighet. Många bland tingsmenigheten påstodo sig ha sett penningar blifvit utdelade till de af hrr Posse och Berggren åberopade vittnena. Troligen var detta ersättning för deras inställelse, men allmogen gaf denna handling en annan betydelse. Ransakningen började kl. 10 och fortfor med omkring en timmas rast till kl. halt 6. Tillträdet till salen var nu fritt för alla. Ingen extra kronobetjening var tillkallad. Tullberg och Eskil uppförde sig med mycken takt inför rätten. jerdingsmannen Nils Nilsson i Kjerrstorp var tilltalad för det han under sistl. jul, i stället att kommunicera Tullberg en stämning, hvartill han fått order, skiekat denne en skriftlig varning, hvilken myndigheterna fått i sina händer. På denna varning hade Tullberg svarat, att han ej fruktade stämningen; men fjerdingsmannen hade dock återlemnat stämningen till en kommissarie Andersson med uppgift, att han ej vågade hatva med saken att skaffa. Syndaren afbad sin förseelse och anhöll om förlåtelse, föregifvande att det varit. hans afsigt att lura Tullberg. Utslag afkunnas vid tingets slut. Af Tullbergs lifrakt voro fem personer, f. d. ladufogden Jonas Centeryall, skrifvaren Lars Palm, soldaten Frid, Per Andersson och Sylvander, instämde för det de lagt hinder i vägen för Mm ndigheterna, den. 11 och 18 februari, då dessa ville fängsla fullberg och Eskil Larsson. Enudast Palm, Sylvander och Per Andersson voro tillstädes; Jonas Centervall var rest till Amerika. Omkring.20 vittnen hördes, af hvilka ej ett.-enda hade något ofördelaktigt att yttra om de tilltalade. Skott hade blifvit aflossade, men om detta skett i fientlig afsigt kunde ingen upplysa och ettvittne sade, att det omöjligen kunde ha skett i fientlig afsigt, emedan afståndet mellan de begge partierna var så orimligt stort. Äfven dessa vittnesförhör gåfvo vid handen, att de som skulle häkta Eskil sprungit som narrar, utan att tillkännagifva sin afsigt. Ryktet om Tullbergs stora verksamhet, efter hans frigifvande, är ogrundadt. De hundratals mål, som han enligt en uppgift, som cirkulerat i landets tidningar, skulle ingifvit till hofrätten, reducera sig till en obetydlighet. aa a a a RA a ar ARE