kommit att båda de tilltalade måtte förklaras
skyldiga att genast träda i häkte eller, om detta
cke af rätten kunde medgifvas, att för sakens
fortsatta handläggning urtima ting på grefve
Posses bekostnad må blifva utsatt. Detta yr-
kande bestreds af de åtalade.
Några af de mot Tullberg åberopadervittnena,
mot hvilka han framställt den anmärkningen att
de skulle kunna hafva nytta eller skada af må-
lets utgång, afstodo, för anmärkningens undan-
rödjande, från alla anspråk på återbekommande
af de medel, som de till Tullberg betalt. En-
dast ett af vittnena vägrade, under yttrande: jag
har betalt 200 rdr, och dem ville jag gerna ha
tillbaka, om jag kunde få.
Parterna fingo afträda, och, ånyo förekallade,
afkunnade rätten det utslag, att skäl ej förefun-
mos för Tullbergs och Eskil Larssons inmanande
ä häkte; och hade rätten ej funnit så tvingande
omständigheter vara för handen att extra ting
borde ega rum, utan uppskjöts målet till 3:dje
rtättegångsdagen af inst. hösteting, då parterna
ålades att vara försedda med all den bevisning,
hvaraf de vilja sig begagna.
Ett vittne redogjorde för ett samtal mellan
kungens länsman Ljungberg och en annan per-
son, som vittnet åhört. Hr L. hade framlagt en
plan, som skulle vara uppgjord för att under
era års tid kunna hålla Tullberg i fingelse,
genom att endast inkalla få vittnen i sender och
förmå dessa att vid ett par ting icke hörsamma
kallelsen o. 8. v., hvarigenom rättegången kunde
utdragas i otndlighet. Många bland tingsme-
nigheten påstodo sig ha sett penningar blifvit
utdelade till de af hrr Posse och Berggren åbe-
ropade vittnena. Troligen var detta ersättning
för deras inställelse, men allmogen gaf denna
handling en annan betydelse.
Ransakningen började kl. 10 och fortfor med
omkring en timmas rast till kl. halt 6. Tillträ-
det till salen var nu fritt för alla. Ingen extra
kronobetjening var tillkallad. Tullberg och Eskil
uppförde sig med mycken takt inför rätten.
jerdingsmannen Nils Nilsson i Kjerrstorp var
tilltalad för det han under sistl. jul, i stället att
kommunicera Tullberg en stämning, hvartill han
fått order, skiekat denne en skriftlig varning,
hvilken myndigheterna fått i sina händer. På
denna varning hade Tullberg svarat, att han ej
fruktade stämningen; men fjerdingsmannen hade
dock återlemnat stämningen till en kommissarie
Andersson med uppgift, att han ej vågade hatva
med saken att skaffa. Syndaren afbad sin för-
seelse och anhöll om förlåtelse, föregifvande att
det varit. hans afsigt att lura Tullberg. Utslag
afkunnas vid tingets slut.
Af Tullbergs lifrakt voro fem personer, f.
d. ladufogden Jonas Centeryall, skrifvaren Lars
Palm, soldaten Frid, Per Andersson och Sylvan-
der, instämde för det de lagt hinder i vägen för
Mm ndigheterna, den. 11 och 18 februari, då dessa
ville fängsla fullberg och Eskil Larsson. Enu-
dast Palm, Sylvander och Per Andersson voro
tillstädes; Jonas Centervall var rest till Ame-
rika. Omkring.20 vittnen hördes, af hvilka ej
ett.-enda hade något ofördelaktigt att yttra om
de tilltalade. Skott hade blifvit aflossade, men
om detta skett i fientlig afsigt kunde ingen upp-
lysa och ettvittne sade, att det omöjligen kunde ha
skett i fientlig afsigt, emedan afståndet mellan
de begge partierna var så orimligt stort. Äfven
dessa vittnesförhör gåfvo vid handen, att de som
skulle häkta Eskil sprungit som narrar, utan att
tillkännagifva sin afsigt.
Ryktet om Tullbergs stora verksamhet, efter
hans frigifvande, är ogrundadt. De hundratals
mål, som han enligt en uppgift, som cirkulerat
i landets tidningar, skulle ingifvit till hofrätten,
reducera sig till en obetydlighet.
aa a a a RA a ar ARE