När gudsengelv sade kära min Ripa — såsom hon ibland gjorde, för att i detta lilla ord min concentrera alla vackra adjektiver — då klack det alltid till i Ripas bröst, och då skulie han kunnat gå barfota på glödande jernplåtar för den varelse ham älskade och vördade högst af alla jordiska väsenden. Kära min Ripa — återtog fru Aurora — tror verkligen Ripa att jag skulle vilja ha honom med som vår betjent? Duger jag inte? — frågade Ripa med en suck så djup, att knuten gick upp på förklädsbandet. Nej, aldrig som betjent hos 038, och aldrig komma vi att vilja lysa med en glans, som: endast tillhör det förgångna, men som vän vilja vi ha Ripa med, som min och barnens välgörare. Och fru Aurora hade, medan hon talade, fattat och klappat den grofva handen. Nej, men si det går då aldrig an! — protesterade Ripa — folk ä folk och fö x fäål — Vet din plats, så sitter du ingen i vägen! — Nej, si det var då aldrig min mening: Men då tre sådana representanter af älskvärdheten;: som fru Aurora och hennes båda döttrar, kringklappade Ripa af hjertans grund och förklarade att det var deras mening, och att det var: deras bestämda önskan och befallning, — ett ord, som begag