oo MUR
med yppig grönska och en ek med sekel-
gamla anor.
Här är oss godt att vara! — utropade
Bruno, kastande sig i skjortärmarne på
smaragdmattan. De öfriga följde snart hans
exempel.
Man talade om lifvets fröjd, om dagens
glädje och dess groteska nöjen, man talade
om den öfverraskande lyckliga utgången af
examen och om den tacksamhetsskuld man
derför stod i till Birger, man talade om
den tillfredsställelse, som trogen vänskap
skänker.
Plötsligen reste sig Birger upp, liksom
inspirerad af en stor tanke.
Gossar! — sade han — ska vi här
på denna lilla undangömda plats i närheten
af den här urgamla eken högtidligen be-
segla vårt stjernförbund, som vi så länge
hållit kärt och heligt, trots alla frestelser
och försåt omkring oss. — Vi äro inte
längre barn eller ynglingar, vi äro unga
män, som snart måste skaffa oss ett mål
för vår vandring. — Himlen allena vet hur
våra öden länka sig, men ska vi inte för-
eviga minnet af denna dag genom några
ädla föresatser, några vackra löften, dem
vi sedan med guds hjelp ska infria. Ska
vi inte?
Och Birgers vackra ögon strålade som af
en högre eld.