Vid franska lagstiftande församlingens sista sammanträde den 26 april gick det ganska stormigt tillväga. En debatt uppstod angående uppförandet af det nya operahuset. Enligt ået ursprungliga kostnadsförslaget skulle operabyggnaden kosta 25 millioner frank. 1861 BHlef denna summa af dåvarande l2gstiftande församling för ändamålet anslagen. Emellertid visar sig nu att ungefär dubbelt så mycket — eller nära 50 millioner — kommer att åtgå. Som regeringen icke har ens 200,000 frank öfriga att använda till understöd åt några tusen gamla, meriterade skollärare, och under sådanva förhållanden icke vågar äska alltför betydliga summor på en gång till en teåter, så torde det komma att draga ut på tiden, innan operahuset blir färdigt. Hr Magnin klandrade skarpt hela byggnadsföretaget och sade att man bedragit kammaren, då man första gången framlade plan och kostnadsförslag till detsamma. Sassionen slutade med öfverläggning om lagen rörande pensioner åt ålderstigra soldater. Derunder yttrade Glsizs Bizoin, att kejsaren icke bort söka pålägga landet denra börda, utan att han i stället skulle ha tagit de för pensioneringen nödiga medlen ur sin euskilda kassa, af de 36 millioner han bar i årlig inkomst. På värdigare sätt, menade tal., hade han ej kunnat fira Napoleon 1:stes utan hvilken han sjelf nu vore intet — huadraåriga födelsedag. Såsom vanligt höll talmannen ett afskodstal; hvarefter, enligt ceremonielet, dånade ropet: Lefve kejsaren! Jules Favres stämma hördes omedelbart derefter ropa: SLsfvo friheten! Med anledning häraf funno sig åtskilliga af kammarens ledamöter föranlåtna att förnya sitt: ILefve kejsaren! Då st:g Jales Favre upp och upprepade: Leive frihetev! Andra röster iaföllo: Lefve nationen! Talmannen ansåg sig nu böra taga till ordet. Nationen, yttrade han, skiljer icke mellan friheten och kejsaren. (Bra, bra! skreks från flera håll.) Och markisen de Pirå reste gig upp och utbrast med ljudlig röst: Lefve kejsaren! lefve evinnerligen den kejserliga dynastien! — Det var nu tyst i salea ett ögonblick, hvarefter Euccie Pelletan upphot sin stämma. Hans ord: Lefve folksaveräneteten! framkallade en allmän storm, ett virrvarr af röster, hvaribland intet kande tydligen urskiljas. Så slutades franska lagstiftande församlingens session år 1869. x xx x Belgiske finansministern FrereOrban hade för åtta dagar sedan ett mycket långt samtal med kejsar Napoleon, berättar en korrespondent fån den franska hufvadstadan till en London-tidning. Och på tal om hr Fråre-Orban förtäljer korrespondenten följande anckdot, som förklarar orsaken till ministerns dubbla namn: Herr Fröre studerade juridik, när han råkade sammanträffa med en rik arftägerska, enda dottren till en af de förnämsta köpmännen i Brissel, samt förälskade sig i henne. Herr Orban — så hette köpmannen — afslog hans giftermålsanbud på det aldra mest bestämda sätt. Men den unga damen hade äfven fattat tycke för studenten och hon hörde till dem, som icke så lätt afstå från follbordandet af en kärsönskan. Hon sade till sin älskare; I dag skall ni ju aflägga er juridiska examen; om ri går igenom, så kom till vår loge på operan i afton, och inom ena månad äro vi gifta. — Men er far skall aldrig ... — Lemna åt mig att sköta om den saken. — På aftonen uppträdde en favoritsångare, som lockat Brizsels hela bourgeoisie till oporan — huset var öfverfallt. Herr Orbansloge öppnades; hr Fröre inträdde tveksam. Genast steg fröken upp, och inför hela publiken kysste hon den nyblifne juristen. En månad efter denna dag stod bröllopet, och den rike manners måg lät sedan kalla sig Fröre-Orban. Från Madrid skrifves, att situationen blir för hvarje dag alltmera kritisk. Den 21 april hölls ett möte af de förnämsta ledamöterna af majoriteten för att öfverlägga om ett förslag af hr Borguella, gående ut derpå att alla bourboner, till hvilken gren de än hörde, skulle uteslutas från Spaniens tron. Diskussionen var lång och mer än liflig. Serrano stod upp och talade till förmån för Montpension Olozaga gynnade icke någon viss andidat, men hade likväl mycket att anmärka mot förslagets princip. Serrano uppmanade Prim att yttra sig. Prim vägrade. Då inträffade ett obehagligt uppträde: skarpa förebråelser vexlades mellan de 2 ledarno af september-revolutionen, hvilket hade till följd en allmän meningsskiljaktighet och mötets upplösande, utan att något beslut kunnat fattas. Serrano anser nu att det ej finnes mer än 2:ne alternativer: Montpensier eller republiken. Ett par dagar efter berörda möte hade majoriteten en ny sammankomst, vid hvilken emellertid hvarken Prim eller Serrano infunno sig. Der beslöts att först votera, huruvida monarkisk eller republikansk styrelseform skall antagas, och att sedan välja mellan tronkandidaterna. Telegrafnyheter.