tilj — men si ska jag också bli lefvande
ihjälklämd, så ska jag väl i morgon, på jul-
dan, höra Nyman i Ladugårdslandet. — En
sådan menniska te predika, nej ingen men-
niska, en profet är han, en erkeengel! —
I söndags svimmade väl minst ett dussin,
flera bars ut, och di snyftade och grät, så
det var stora sjöar på korsgången.
Herre Gud, ja, jag var der! — för-
säkrade lutfiskmadamen.
Och så han gestikuljerar sen! — Ja
si ska någon kunna omvända en syndare j
en handvänning, så är det han, för han röt
på sig, han, han står inte som ett gipsbe-
läte och-torkar sig om mun med långa näs-
duken.
Och så han beskref den lede frestaren,
sen — återtog lutfiskmadamen, — aldrig
har jag sett honom så lifslefvande framföi
mig, som då jag såg och hörde Nyman. —
Nej, den ska madam Juhnke höra, om hon
vill ha någon glädje i Guds hus. Hökarn
i hörnet kom derifrån med bara ett enda
skört på sin bonjour, sa han, men jag ska
dit igen, sa han, ty har Hin håle tagit ens
skörtet kan han ta det andra med, sa
hökarn
Samtlige åhörarne instämde i ett mun
tert skratt, som dock nedtystades af jung
frun från de bättre husen.
Man ska aldrig skratta åt Hin håle! —
järnade hon och strök ut vecken på sis