tilj — men si ska jag också bli lefvande ihjälklämd, så ska jag väl i morgon, på juldan, höra Nyman i Ladugårdslandet. — En sådan menniska te predika, nej ingen menniska, en profet är han, en erkeengel! — I söndags svimmade väl minst ett dussin, flera bars ut, och di snyftade och grät, så det var stora sjöar på korsgången. Herre Gud, ja, jag var der! — försäkrade lutfiskmadamen. Och så han gestikuljerar sen! — Ja si ska någon kunna omvända en syndare j en handvänning, så är det han, för han röt på sig, han, han står inte som ett gipsbeläte och-torkar sig om mun med långa näsduken. Och så han beskref den lede frestaren, sen — återtog lutfiskmadamen, — aldrig har jag sett honom så lifslefvande framföi mig, som då jag såg och hörde Nyman. — Nej, den ska madam Juhnke höra, om hon vill ha någon glädje i Guds hus. Hökarn i hörnet kom derifrån med bara ett enda skört på sin bonjour, sa han, men jag ska dit igen, sa han, ty har Hin håle tagit ens skörtet kan han ta det andra med, sa hökarn Samtlige åhörarne instämde i ett mun tert skratt, som dock nedtystades af jung frun från de bättre husen. Man ska aldrig skratta åt Hin håle! — järnade hon och strök ut vecken på sis