Då det blef kändt — och erkändt! — att stor nöd var rådande och skulle på våren blifva ännu kännbarare iflere delar af Småland, ingingo de småländske riksdagsmännen Svensån, Ekenstam, Joh. Olsson, Jonas Jonasson, Fr. Petersson, Sandstedt, D. Danielsson, Joh. Eriksson, J. Jonasson, P. Petersson, A. Medin, C. J. Bengtson och Jöns Pehrsson vid riksdagens böjan till regeringen med en framställning derom, att regementseller beväringsmötena med de småländska regementena och den till dem hörande beväringen måtte för innevarande år blifva inställda, med anledning af den inom orten rådande nöden. denna framställning har regeringen nyligen förklarat sig icke kunna fästa afseende. Att den svenska regering, som låtit konungen från tronen uttala, att hon icke ämnar blanda sig i främmande makters tvister, icke kan, ens i en tid, då den väl vet att ingen krigsfara hotar Sverge, förmås att, midt i den djupaste fred, bevilja ett enda grands lindring i militärbördan för en svältande befolkning, skall icke förfela att drifva ännu flera kraftiga ynglingar i beväringsåren från fosterlandet ut i vida, vida verlden.