Då det blef kändt — och erkändt! —
att stor nöd var rådande och skulle på
våren blifva ännu kännbarare iflere delar
af Småland, ingingo de småländske riks-
dagsmännen Svensån, Ekenstam, Joh. Ols-
son, Jonas Jonasson, Fr. Petersson, Sand-
stedt, D. Danielsson, Joh. Eriksson, J. Jo-
nasson, P. Petersson, A. Medin, C. J. Bengt-
son och Jöns Pehrsson vid riksdagens böjan
till regeringen med en framställning derom,
att regements- eller beväringsmötena med
de småländska regementena och den till
dem hörande beväringen måtte för inne-
varande år blifva inställda, med anledning
af den inom orten rådande nöden.
denna framställning har regeringen
nyligen förklarat sig icke kunna fästa af-
seende.
Att den svenska regering, som låtit ko-
nungen från tronen uttala, att hon icke
ämnar blanda sig i främmande makters
tvister, icke kan, ens i en tid, då den
väl vet att ingen krigsfara hotar Sverge,
förmås att, midt i den djupaste fred, be-
vilja ett enda grands lindring i militär-
bördan för en svältande befolkning, skall
icke förfela att drifva ännu flera kraftiga
ynglingar i beväringsåren från fosterlan-
det ut i vida, vida verlden.