Dom. Ansäåg G. helt naturligt, att E. skulle göra anspråk på pengar? G. Det minns jag ej. Dom. Minns ej G. att ett bref blifvit brutet på kontoret under G:s frånvaro? G. Jag kan ej minnas det. Då jag var borta hade de rättighet att bryta brefven. om. Hvilken hade denna rättighet? G. Det vet jag ej, om det ej skulle vara Welander eller Löfgren. Dom. Det skulle väl vara någon viss? G. Ja, det var väl Löfgren. Akl. Hvilken var det, som unde rättade om detta bref? G. Det minns jag ej Akl. Åh, det var ett vigtigt bref, så nog minns G. det? . Nej. a. Gr. har dock beklagat sig öfver brefvets brytning? G. Nej, det vet jag ej af. Dom. Har G. lidit eldskada förut? G. Ja, i Wermland skogseld, och på Gotland 1857, der ett bränneri, hvari jag var delegare uppbrann. om. Var det brandförsäkradt? . G. Ja, för 13,000 rdr och tillverkade 1,000 k:r dagligen. Inspektor Löfgren afhördes härefter som vittne och berittade, att han blifvit anställd vid Wärhulta 1864 och ditkommit på samma gång som G.; att L. haft bestyr med aflöningen och att E., som tått ut sin lön månadtligen, var en dålig hushållare och haft intet att fordra vid sågningens slut. Under ribbsågningen hade E. lika aflöning som de öfriga arbetarne och kunde förtjena högst 1: 50 om dagen. L. hade aldrig hört att E. fått löfte om ersättning för sin ringa arbetsförtjenst. I maj 1866 hade E. fått 100 rdr, men orsaken dertill känner ej vittnet. Kan ej minnas, att G. varit inne i sågen den af Glader uppgifna söndagsmorgonen och bestrider helt och hållet att något samtal varit om sågens antändande. Har ej hört G. yttra något missnöje öfver flickan Lunds och E:s sammanlefnad. Angående branden siger L., att han genast misstänkte att det var mordbrand, men att han aldrig velat tala med G. härom; att han hört alldeles motsatta åsigter om släckningen, men att vittnet Carl Carlsson varit särdeles missbelåten med släckningsåtgirderna; att E. fått ut sin aflöning af L. långt före sin afflyttning från Wirhulta och att G. ej haft någon anledning att gifva E. några pencar, såvida det ej varit en diskretion; att hvarken L. eller någon arbetare Fa någon diskretion af G, annat än till julen. Dom. När G. gaf E. så stora diskretioner, hvarför gaf då ej G. andra arbetare dylika? E. hade ju ej gjort G. några större förmåner, än att han antändt sågen, och G. kan väl ej neka till att G. hade nytta deraf, och i glädjen gat E. dessa pengar? (Letande efter svar). Ne-ej. Dom. Uppgif en skilig anledning hvarför E. fick dessa penningar? G. Derför att han hade så liten dagspenning och emedan E. sagt att han ville resa till Amerika. Dom. Jag uppmanar G. att bekänna. G. har här framkommit med -så många olika uppgifter och motsägelser, att det ej vore för tidigt att G. ville gifva något sanningsenligt svar. . Jag gaf E. 300 rdr för det gick så lyckligt med sågen. Dom. Säger G. att det gick lyckligt med : sågen? G. Jag mente sågningen. Dom. Vi ska anteckna att han siger, att det gick lyckligt med sågen. Det är skam af en bildad person att vara så anfäktad af vinningslystnad, att man begagnar sig af sådana medel, för att tillfredsställa densamma. Jag har hittills sökt behandla Er humant och med nadssonde, men när ofärskäumdheten går så långt, anser Jag mig, böra gifra Eder en tillrättavisning. !. (Infallande). Ja, det är verkligen oförsvarligt af G. att . .. Dom. Vi skola tala väl vid G.; kanske besinnar han sig och gör en sanningsenlig bekiinnelse. Tillstå att G. åtminstone vetat af mordbranden. a G. Hade det varit så, hade jag förut erkännt et. Löfgren säger, på domarens fråga, att intet missnöje varit mellan E. och G.; att ingen annan anledning kan hafva varit för E. att antända sågen, än den belöning han derför kunde af G. erhålla. Notarien P. A. Synnerberg inlemnade nu ett skriftligt vittnesmål, deri han bland annat, som redan förut är kändt, berättar att han, dagen efter sedan G. flyttat till Norrlandsgatan, rest till Wiärhulta, der han hållit ett förhör mellan fyra ögon med Lund och Welander, som sagt att de ej hade anledning misstänka G. för branden, men att Lund var vred på G. derför att denne ej velat lemna Lund spanmål; att L. på Synnerbergs fråga, hvarför han angifvit sin måg, svarat, att i annat fall Aug. Carlsson i Altorp hade angifvit mordbranden för att åtkomma belöningen. . Snickaren Lindblom vittnar, att då han var nere vid branden hade han mött G. som bedt honom gå hem och se efter husen, emedan gnistor foro långt förbi ladugården, ehuru i sned riktning. emedan vinden låg mera åt narr