då de skiljdes åt, bjöd hon honom farväl genom en allvarlig, känslofull blick. herr :g hus fann Ferrol, såsom han väntat, gamla Martha Franks i en strid mellan sorg och fruktan; hon var omgifven af personer, som skulle bevittna de förhållanden, på grund af hvilka man ämnade anklaga henne för att ha föröfvat det nästan glömda mordet. Åtskilliga smycken lågo på bordet, hvaribland Ferrol vid första anblicken igenkände flera, som tillhört hans på ett så ohyggligt sätt mördade hustru. Den åldriga qvinnan satt i en stol och vred sina händer, och på hvarje till henne eller någon annan ställd fråga, svarade hon med ljudlig röst: — Ack ja, det är sannt, blott alltför sannt. Jag bestal henne, den stackars frun. Nu har det kommit ut, jag kan icke dölja det längre... O! mitt samvete är så tungt som bly; men jag gjorde intet värre, det försäkrar jag... nej, intet värre, nej, nej, nej! Och då Ferrol trädde in och hon hörde sina anklagare fråga honom, om hån kände igen de dyrbara prydnaderna, ropade hon: — Hvad tjenar det till att fråga honom? Det var just den här kedjan, hon en dag sjelf gick ut och köpte åt honom och som hon ville hänga om hans hals; men han tog den af sig och lade den åsido och hon lät den ligga; då stal jag den.., ja, det