Vi anse oss böra i kortbet redogöra för
Xkonstitutions-utskottets förslag om ändringar
i 72 8 regeringsformen. Detsamma bibehåller
riksdagens rätt att allena genom fullmäktige,
som af kamrarne dertill förordnas, fortfa-
rande förvalta riksbanken. Deremot föresiår
utskottet dels att följande punkt — riksda-
gen allena eger rätt att genom banken ut-
gifva sedlar, som för mynt i riket må er-
kännas, — må helt och bållet utgå; dels
att sista punkten: dessa sedlar skola vid
anfordran efter deras lydelse af banken med
silfver inlösas — må erhålla följande förän-
drade lydelse: riksbankens sedlar skola vid
anfordran efter deras lydelse af riksbanken
inlösas. I afseende på den sista punkten är
således ingen annan förändring ifrågasatt, än
att orden med silfver skola utgå för att un-
derlätta möjligheten af att införa en myntfot
af guld. Härom har ingen väsentlig menings-
skiljaktighet yppat sig; ty erhvar inser att
i grundlagen intet annat behöfver upptagas,
än en riksdagens försäkran att riksbankens
sedlar skola efter deras lydelse vid anfor-
dran infrias. Denna försäkran benämnes i
grefve von Schwerins anteckningar med or-
det Grundlagsborgen, och är densamma fullt
betryggande ehvad silfver eller guld omnäm-
nas i grundlagen; blott man har försäkran
derom att banksedelns lydelse skall noggrannt
iakttagas. Uti bankoreglementet, som af riks-
dagen allena utfärdas, är rätta stället för
upptagandet af de närmare bestämmelser,
som kunna anses erforderliga, för att göra riks-
bankens sedlar till otvetydiga förbindelser.
Detta lemnar således all önkvärd trygghet.
Det nu föredragna uteslutandet af bestäm-
melsen, att riksbankssedlar må såsom mynt
anses, eller med andra ord tillerkännas tvångs-
kurs, inkom uti 1809 års grundlag, emedan
riksbanken då tyvärr icke befanns uti den
ställning att riksbankssedlarne förtjenade kre-
dit på grund af den obetviflade säkerhet de
skulle innebära. Aldrig förr hade ett dylikt
stadgande funnits uti svensk grundlag och
det var verkligen rätter nöd, när detsamma
der infördes, ty invexlingen af riksbankssed-
larne var redan då litet krånglig. Den upp-
hörde år 1813 och förklarades ändtligen ge-
nom kongl. kungör. af den 18 mars 1818 vara
inställd. Detta förhållande (som hela na-
tionen med bedröfvelse under åratal erfarit)
ville kongl. maj:t på rikets ständers under-
dåniga begäran allmänneligen kungöra.
Häraf finner man att det icke är rimligt, så-
som några yrkat, att låta riksbankens sed-
lar anses som mynt, sålänge invexlingen iriks-
banken fortgår. Ty det åtgår åratal för att
genom alla formaliteter framtvinga fullstän-
diga bevis, att riksbanken verkligen upphört
att invexla sina banksedlar.
Detta stadgande om riksbankssedlarnes
tvångskars hade bordt ur grundlagen uteslu-
tas, såsom obehöfligt, samma dag som riks-
banken beviljades accordet år 1834, hvarige-
nom riksbanken förunnades infria sina då
utelöpande banksedlar med 37!:2 procent uti
metallisk valuta. Den fortgående invexlingen
och riksbankens oklanderliga ekötsel äro nu-
mera alldeles tillräckliga åtgärder för att be-
trygga riksbankens sedlars kredit och anse-
ende; men om detta är ostridigt, så kan der-
emot svårligep förnekas, att ett stadgande,
som utvisar att man städse anser sig böra
vara beredd på inställandet af riksbankens
sedlars invexlng med härdt mynt, är skad-
ligt. Det kan icke annat än ingifva farhå-
gor och bästa beviset derpå är att alla sven-
ska obligationer, utställda på längre betal-
ringstid, blifvit förskrifna antingen i utländskt
mynt eller i svenska silfverspecier efter 1830
års myntfot. Genom ett afslag på denna ru
ifrågavarande reform skulle riksdagen ytter-
ligare bekräfta den felaktiga uppfattving, att
ej 4 rdr rmt skulle i alla tider vara lika go-
da som 1 rår silfverspecie. Man äflas att