Vi anse oss böra i kortbet redogöra för Xkonstitutions-utskottets förslag om ändringar i 72 8 regeringsformen. Detsamma bibehåller riksdagens rätt att allena genom fullmäktige, som af kamrarne dertill förordnas, fortfarande förvalta riksbanken. Deremot föresiår utskottet dels att följande punkt — riksdagen allena eger rätt att genom banken utgifva sedlar, som för mynt i riket må erkännas, — må helt och bållet utgå; dels att sista punkten: dessa sedlar skola vid anfordran efter deras lydelse af banken med silfver inlösas — må erhålla följande förändrade lydelse: riksbankens sedlar skola vid anfordran efter deras lydelse af riksbanken inlösas. I afseende på den sista punkten är således ingen annan förändring ifrågasatt, än att orden med silfver skola utgå för att underlätta möjligheten af att införa en myntfot af guld. Härom har ingen väsentlig meningsskiljaktighet yppat sig; ty erhvar inser att i grundlagen intet annat behöfver upptagas, än en riksdagens försäkran att riksbankens sedlar skola efter deras lydelse vid anfordran infrias. Denna försäkran benämnes i grefve von Schwerins anteckningar med ordet Grundlagsborgen, och är densamma fullt betryggande ehvad silfver eller guld omnämnas i grundlagen; blott man har försäkran derom att banksedelns lydelse skall noggrannt iakttagas. Uti bankoreglementet, som af riksdagen allena utfärdas, är rätta stället för upptagandet af de närmare bestämmelser, som kunna anses erforderliga, för att göra riksbankens sedlar till otvetydiga förbindelser. Detta lemnar således all önkvärd trygghet. Det nu föredragna uteslutandet af bestämmelsen, att riksbankssedlar må såsom mynt anses, eller med andra ord tillerkännas tvångskurs, inkom uti 1809 års grundlag, emedan riksbanken då tyvärr icke befanns uti den ställning att riksbankssedlarne förtjenade kredit på grund af den obetviflade säkerhet de skulle innebära. Aldrig förr hade ett dylikt stadgande funnits uti svensk grundlag och det var verkligen rätter nöd, när detsamma der infördes, ty invexlingen af riksbankssedlarne var redan då litet krånglig. Den upphörde år 1813 och förklarades ändtligen genom kongl. kungör. af den 18 mars 1818 vara inställd. Detta förhållande (som hela nationen med bedröfvelse under åratal erfarit) ville kongl. maj:t på rikets ständers underdåniga begäran allmänneligen kungöra. Häraf finner man att det icke är rimligt, såsom några yrkat, att låta riksbankens sedlar anses som mynt, sålänge invexlingen iriksbanken fortgår. Ty det åtgår åratal för att genom alla formaliteter framtvinga fullständiga bevis, att riksbanken verkligen upphört att invexla sina banksedlar. Detta stadgande om riksbankssedlarnes tvångskars hade bordt ur grundlagen uteslutas, såsom obehöfligt, samma dag som riksbanken beviljades accordet år 1834, hvarigenom riksbanken förunnades infria sina då utelöpande banksedlar med 37!:2 procent uti metallisk valuta. Den fortgående invexlingen och riksbankens oklanderliga ekötsel äro numera alldeles tillräckliga åtgärder för att betrygga riksbankens sedlars kredit och anseende; men om detta är ostridigt, så kan deremot svårligep förnekas, att ett stadgande, som utvisar att man städse anser sig böra vara beredd på inställandet af riksbankens sedlars invexlng med härdt mynt, är skadligt. Det kan icke annat än ingifva farhågor och bästa beviset derpå är att alla svenska obligationer, utställda på längre betalringstid, blifvit förskrifna antingen i utländskt mynt eller i svenska silfverspecier efter 1830 års myntfot. Genom ett afslag på denna ru ifrågavarande reform skulle riksdagen ytterligare bekräfta den felaktiga uppfattving, att ej 4 rdr rmt skulle i alla tider vara lika goda som 1 rår silfverspecie. Man äflas att