oo AVR
sätta den med en annan, ehuru han denna
tid i andra afseenden slösade mer än van-
ligt och syntes vilja njuta af lifvet, så vidt
sig göra lät. .
En morgon, då han efter intagen frukost
uppehöll sig i matsalen och såg på några
kopparstick, inträdde betjenten och anmälde
att hr Monkton, en advokat i närmast be-
lägaa stad, anländt och önskade få tala
med honom. — Så är det då nu slut med
elädjen, yitrade Ferrol och lade en tafla
ifrån sig, men jag är tillfredsställd öfver
att jag stannat här så länge, istället för
att gå in och skrifva, hvilket jag kunnat
göra för 20 minuter sedan. — Kommer då
denne man att bli här hela dagen? — Jag
vet icke; men nog torde han uppehålla mig
en god stund. — och han begaf sig till
sitt enskilda rum, der herr Monkton vän-
tade honom.
Sedan de helsat på hvarandra, började
advokaten, icke utan en viss förlägenhet,
framföra sitt ärende. — Det smärtar mig
ofantligt, sade han, att nödgas störa er;
ty jag har mycket obehagliga saker att
tala med er om. — Säg mig genast, hvad
det är fråga om, Monkton. — Det rörer...
fru... Ferrol... jag menar den aflidna fru
Ferrol. — Jaså, min herre.
Ferrol yttrade intet vidare; och hr Monk-
ton måste närmare redogöra för sitt ärende.
Han framtog ur sin ficka ett litet paket,