att läsa, såsom han gjort med ett par före-
gående, utan han lade det bland de oin-
tressanta, som innehöllo räkningar, qvitten-
ser 0. d. Snart hittade han på en före-
vändning för att bli ensam, och då tog han
fram brefvet igen samt läste noga igenom
det för andra gången.
Då Lohrotte kom till houom denna dag,
talade han om för honom att det var myc-
ket möjligt, att det skulle bli en absolut
pödyändighet för honom att resa till Eng-
and.
— Det går icke alls an, svarade läkaren.
— ÅAbhjo; åtminstone kan jag väl försöka
fara. Det kan bli ännu omöjligare för mig
att stanna här. Jag upplyser er härom,
på det ni måtte företaga hvad som kansy-
nas er lämpligt såsom förberedande åtgär-
der. — Men hvad slags åliggande kan det
vara, som förpligtar er att taga lifvet af er
sjelf? frågade Lohrotte. — För att säga er
sanningen, är en menniskas lif beroende af
min resa. Mitt personliga vittnesbörd skall
säkerligen visa sig afgörande i ett mål, hvil-
ket rörer något, som hände då jag var en
ung man; och under sådant förhållande vill
jag sätta mitt lif och allt annat på spel.
Hvad mig sjelf angår, tror jag dock icke
att resan skall föranleda min död. Är det
verkligen er öfvertygelse att jag dör, om
jag reser? — Dör?... Nej, det vill jag icke
påstå; men ni gör derigenom slut på alla