något? — Glad, menar jag. — Det blir
han naturligtvis, då han får höra attnian-
ländt. Är ni trött Hugh? — Nej, icke det
ringaste; men deremot behöfs det väl att
mina kläder bli borstade, som. ni ser. Tror
ni att jag kan få hyra ett rum någonstä-
des? — Ja visst; här är ett värdshus. Vi
bo hos herr Lohvotte... Ah! det är sannt
... Jag skall presentera... Cesar Lohrotte
— herr Bartlett. Vi bo hos Cesar Loh-
rottes far; han har varit ytterst artig och
välvillig mot pappa. — Kanske kommer
det här att föranleda er till att återvända
hem snarare än ämnadt varit, eller huru?
frågade Hugh och begynte gå långsamt
framåt vid Janets sida. Snart glömde båda
alldeles bort Cesar, som stod gapande och
tittade efter dem en stund; hvarefter han
gick ned för att fånga krabbor bland stöe-
narne.
.— Kanske, svarade Janet. Min far kan
ej gerna fortsätta resan, så att det vore
klokast att vi begåfve oss tillbaka till Tor-
net, och lefde der i lugn.
Afven fru Ferrol gladdes mycket öfver
Hughs besök. Ett bekant ansigte på detta
ensliga ställe, en väns resa så lång väg
endast af deltagande för dem — se der
något mycket välkommet för dessa qvinno-
hjertan. Mindre intryck syntes denna vän-
skapsbetygelse göra på Ferrol. — Då man
för honom omtalade Hughs ankomst, sade